Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2013-09-30

Kvinnors absoluta vetorätt

http://calleism.wordpress.com/2013/09/30/hon-kan-mycket-val-ha-sagt-nej-men-aven-om-det-varit-sa-blir-det-inte-per-automatik-valdtakt-sa-kallat-tjatsex-ar-inte-nagot-som-faller-inom-valdtakt-de-samlag-som-agt-rum-kan-mycket-val-ha-ske/

Det finns en märklig vanföreställning hos män som domare Sven Jönsson att han, som man, kan och skall avgöra vad som är okej för kvinnor när de har sex med män. Sven Jönsson tror att han kan tala om för kvinnor att det skall vara okej för kvinnor, att män tjatar sig till att penetrera kvinnors kroppar och män som Sven Jönsson menar att det skall vara okej för kvinnor att män gör det, trots att kvinnor säger nej.

Vad Sven Jönsson och andra män vill och tycker, är ointressant. Ingen annan än en kvinna, kan och skall avgöra vad som är okej för män att göra med hennes kropp.

Kvinnor skall ha absolut vetorätt i frågor som bara angår kvinnor och deras kroppar, dvs vetorätt i frågor om tex kvinnors aborträtt, surrogatmödraskap, sexualbrottslagstiftningen, prostitution osv. Män skall inte lägga sina näsor i blöt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/upprord-diskussion-om-valdtaktsdom_8565754.svd
http://www.svd.se/nyheter/stockholm/sexlagstiftning-far-kritik-efter-dom_8564154.svd
http://www.dn.se/sthlm/tonarspojkar-frias-fran-gruppvaldtakt/

http://kiremaj70.blogspot.se/2013/09/sa-sakrar-du-en-fallande-dom-efter.html

"När det gäller sexuella övergrepp mot barn skriver Madeleine Lejonhufvud att de i praktiken redan är avkriminaliserade. Det finns starka krafter som kommit ganska långt i sitt arbete på att detta även ska gälla sexuella övergrepp mot kvinnor.

För det här handlar inte i någon högre grad om dumma jurister. Till en mycket stor del handlar det, för att nu kalla en katt för en katt, om ondsinta jurister. Som vill ha en lagstiftning där det i stort sett ska bli omöjligt att döma någon för övergrepp mot kvinnor och barn.

Det är i princip i ett sådant samhälle vi lever. Det borde vara dags att göra något åt den saken."


http://kajjan.bloggo.nu/Sa-sakrar-du-en-fallande-dom-efter-valdtakt/

"Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att:"

17 kommentarer:

  1. Hej hej Nbt! Alltså du får ursäkta men jag ska nog sluta att kommentera på bloggar som måste vara förhandsmoderade och dessutom tar en halv dag innan de publiceras. Jag hinner glömma vad och var jag har skrivit och att jag kanske ska kolla efter om det är något som ska svaras på. Detta är på inget sätt ditt fel utan mitt ansvar, och jag verkar inte riktigt ha koll på det.

    Jag ska försöka att hålla mig ifrån att skriva när jag inte håller med dig. Bär jag gör det så är ju inte ansvaret lika tungt på mig att hålla koll på eventuellt svar ifrån dig.

    Så än en gång, förlåt för att jag försvinner. Har inget att göra med att jag saknar argument utan allt med att tid inte räcker till tillsammans med att jag glömmer var jag skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan väl skriva på den försvarsblogg som startats i syftet att ge Yakida åtminstone lite svar på tal. ver nånting heter den visst ...

      Radera
    2. Ver: jag var inne och kollade runt i din blogg men fy, så obehagligt det var. Vem är människan som hotar att ta livet av sig i var och varannan kommentar?

      Radera
    3. Kan du ge ngt exempel på någon sådan kommentar så kanske jag kan klarlägga. Men jag tror att jag vet svaret och att det handlar om någon som efter att först ha vänslats (bildligt talat) med stalkern i Sundbyberg senare hängs ut.

      F ö är jag verkligen ingen bloggare, vilket sannerligen skiner igenom ibland. Men vad gör man ? Och om du läser senaste inlägget på http://acdc-adhd.blogspot.com/ kan du se att den besatte stalkern verkar lyckas med att knäcka sina offer.

      Radera
    4. Ja, det var den personen jag syftade på. Jag började fundera på om det hela var ett skämt? Eller om någon skrev i hennes nick för att jävlas men så är det alltså inte? Jisses, jag tycker synd om henne om det är så illa.
      Skall läsa acdc-adhd nu för mer info.

      Radera
  2. I detta instämmer jag med dig till fullo Noboytoy. Hundra procent och mera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det betyder att jag instämmer med dig också då, MA.
      :D

      Radera
  3. Ge kvinnor bestämmanderätt över saker som enbart angår kvinnor? Det låter komplicerat, onödigt, radikalt, tokigt och fruktansvärt manshatande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, för det är ju inte män som föraktar kvinnor när de vill bestämma åt kvinnor i frågor som bara angår kvinnor och som män alltid har tagit sig rätten att göra, med de mest odemokratiska metoder?;)
      Kvinnor som tycker att män inte skall lägga sig i kvinnofrågor kallar män för "manshatare".

      Radera
  4. Jag har en fråga till dig i all ödmjukhet. Är inte ute efter att bråka eller något utan vill bara höra din åsikt. Hoppas det är okej. Först och främst så heter jag Roy.

    För tio år sedan var jag på väg att bli far och jag kan inte ens börja förklara för dig hur glad jag blev när min dåvarande flickvän berättade om detta under för mig. Allt var perfekt emellan oss vilket inte bara är mina ord utan hon säger så än idag. Men sedan hände något mellan henne och en arbetskamrat vilket jag än idag inte förstår hur det kunde gå så fort.

    En dag kom hon och berättade detta för mig och sa att hon skulle flytta ut och flytta ihop med honom istället. Allt gick i expressfart och jag hann knappt med. Sedan kom dråpslaget. Hon kom till mig och berättade att hon hade bestämt sig för abort, att hon inte ville starta ett nytt förhållande med ett barn som inte var både hennes och hans.

    Jag hade ingenting att säga till om och mitt liv rasade helt ihop. Jag gick på tabletter i fyra år efter detta och än idag gör det ont att prata om det. Jag älskar barn. Ibland när jag går förbi en pappa som är ute med sitt barn är jag nära att bryta ihop än idag. Det är inte lätt att gå med vetskapen att jag egentligen skulle ha varit far till en nästan tio år gammal flicka eller pojke idag. Det hugger i hjärtat ibland ska du veta.

    Delvis kan jag förstå hur du resonerar men det är banne mig inte så lätt att vara man ibland heller. Jag har aldrig lyckats finna mig tillrätta i något nytt förhållande efter detta trots att jag verkligen vill. Det tog helt enkelt för hårt på mig och inte minst tar det på mig att jag aldrig fick se mitt barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Roy! Skönt att du inte är ute efter bråk - det är inte jag heller.

      Du ber om min åsikt och du skall få den, utefter det som du berättar.

      Först och främst måste jag säga att vi alla lever i en värld där vi lärs hur vi skall leva, där vi lärs hur vi ska göra för att bli "lyckliga", vad vi skall eftersträva i våra liv osv. Detta är sociala konstruktioner som vi vet idag, så frågan är hur vi människor hade sett på saker och ting och hur vi hade valt, om vi själva verkligen hade FÅTT välja utan all social påverkan?

      Med det sagt, så led din f.d flickvän av en romantiserad föreställning om faderskap och en romantiserad bild av den s.k "kärnfamilje-lyckan". (Observera - jag har ingenting emot kärnfamiljer så länge de bygger på parters helt självständiga val och så länge de är sunda på alla sätt, för alla parter, även kvinnorna och barnen i dem.)

      Din flickvän valde alltså att ta bort barnet, pga att hon ville bilda "kärnfamilj" med fadersrätten i centrum. Hon ville att hennes barn skulle få bo ihop med sin "rätta" pappa och hon ville själv leva i en "lycklig kärnfamilj" - det var tydligen viktigare för henne än hennes eget moderskap och till och med barnets liv - och när situationen förändrades valde hon att ta bort barnet, enbart av den anledningen.

      Och när jag lägger fram det på det här sättet, blir ju tanken fullständigt svindlande, hårresande och otroligt skrämmande, inte sant? Då förstår man hur hjärntvättade vi människor är och hur helt sinnesjuka val som vi gör, ändå ter sig fullständigt "normala"? Det finns säkert människor som tycker att din f.d flickvän till och med gjorde ett klokt och förnuftigt val. Hur många av oss kvinnor hade gjort samma sak? Kanske till och med jag själv, på den tiden då jag var mer hjärntvättad än vad jag är idag?;)

      På så sätt stärker din livshistoria mina (och många andras) tankar om hur farlig föreställningen om faderskap är för både kvinnor och barn. Världen formligen kryllar av kvinnor som ser till manliga skapade "behov", manliga sociala föreställningar om kvinnor och barn och hur de skall leva sina liv, att de väljer män, till och med framför sina egna barn. Kvinnor som "blundar" när deras barn utsätts för sexuella övergrepp av sina pappor, kvinnor som "blundar" när deras män är otrogna, kvinnor som blundar och blundar och blundar så hårt de kan för allt som kan rubba deras romantiserade fantasivärld á la Hollywood.

      Jag förstår mycket väl att du hamnade i livskris pga detta och att det måste ha varit en fullständig chock för dig. Din gravida flickvän var otrogen och hastade iväg till sin nya skapade romantiserade fantasivärld och barnet betalade priset för "tomtebolyckan" som hon eftersträvade. Med det sagt, så lever även du under alla dessa sociala föreställningar om vad som skall göra dig lycklig, vad som gör dig till "man". Du levde tillsammans med en kvinna, du var på väg att bli pappa - sådana sociala föreställningar som sägs göra män till "riktiga män". Fadersrollen i familjerna gör män till män. Utan kvinnor och barn - vad blir det kvar av "manligheten"? En man utan kvinnor och barn i sin närhet - vad finns kvar? "Manlighet" är ingenting annat än en manligt socialt skapad (van)föreställning och den bygger enbart på relationen till kvinnan (och hennes barn).

      Radera
    2. Jag vill absolut inte förringa eller förminska ditt lidande och din sorg men har du funderat själv över vad det egentligen var, som drabbade dig så hårt? Chocken över att ha blivit gruvligt sviken av någon som du älskade? Förlusten av barnet, förlusten av kvinnan, dvs förlusten av hela din "manlighet"? Förlusten av din föreställning om "tomtebolyckan"? Den plötsligt påtvingade ensamheten? Den fruktansvärda känslan av hur lätt det var för din älskade att "byta ut" dig, från en dag till en annan?

      Som sagt, tro inte att jag förminskar din oerhörda sorg - jag har själv en plastpappa som blev lämnad av min mamma och jag såg vad det gjorde mot honom. Han satt ensam kvar i huset, barnstojet var borta, kvinnan var borta - det blev alldeles knäpptyst. Men i ärlighetens namn, tror jag inte att det var mamma han saknade, kanske inte ens livet som vi levde även om jag nog tror att han saknade mig och sin dotter (min halvsyrra). Pappa, jag och mamma hade ju levt tillsammans i hela 12 år, omställningen blev förstås en chock för honom. Idag trivs han med sitt liv även om det tog närmare 20 år innan han gav sig in i ett nytt förhållande.

      Vet du vad, Roy? Jag har aldrig påstått att det är "lätt" att vara man. Jag tror att män lider lika mycket som kvinnor och barn i samhället, även om män generellt har det bättre, både socialt och ekonomiskt. Män har också fler förmåner, möjligheter än kvinnor, ofta förmåner och möjligheter på kvinnors och barns bekostnad. Det existerar i allra högsta grad en könsmaktsordning i världen. Tyvärr tror många män att de vinner på orättvisor till deras fördel, att samhället vinner på det och att världen vinner på det. Så är det inte - jag är fullständigt övertygad om att både kvinnor och män skulle få det bättre i världen om vi alla kunde sträva efter jämlikhet och jämställdhet, respekt, hänsyn, ödmjukhet, inte bara mellan kvinnor och män utan också mellan människor överhuvudtaget.

      Radera
    3. Måste tillägga här, att när jag talar om att fadersrätten skall avskaffas, så menar jag inte att män skall avskaffas eller att de inte skall få bo ihop med kvinnor och barn.;) Jag menar att det bästa för barnen, samhället, jämställdheten, jämlikheten, männen och kvinnorna, vore att barnen får höra samman med modern, såsom naturen har skapat det. Jag liknar det med att styra ett företag - någon måste vara "högsta hönset", ha den slutliga bestämmanderätten, beslutanderätten och män har felaktigt utsett sig själva till högsta hönset i kvinnors och barns liv. Det är inte, vad jag tror, en "naturlig" eller "biologisk" roll för någon man, kvinna eller barn - det är skapat så, det orsakar stora samhällsproblem och det är hög tid att ändra på det. Ett barn som har ett högsta höns, en vuxen att för alltid höra samman med, att lita på oavsett vad som händer, att slippa slitas mellan två vuxna av olika kön där barn och kvinnor oftast går ut som stora förlorare, tror jag mår bättre, blir tryggare och säkrare.

      För hur mycket vissa än vill förneka det, så råder det alltid en maktobalans i förhållandet mellan kvinnor och män pga den fysiska styrkans skillnad (även ekonomisk obalans). Vi kvinnor vet, att om en man väljer att utnyttja sin fysiska och/eller ekonomiska fördel så är ofta vi chanslösa och kan inte försvara vare sig oss själva eller våra barn utan att utjämna obalansen på annat sätt. Det är ett ganska osäkert liv att leva med en man på så sätt och det förutsätter att kvinnor har stor tilltro till de män som de väljer att leva med, att de vågar lita på att han inte "flippar ur" oavsett vad.

      I de fall (alltför många) där det visar sig att kvinnorna har råkat ut för en man som inte kan behärska sig, blir resultatet fullständigt förödande inte bara för henne själv utan också för hennes barn. Ett samhälle som medvetet och med odemokratiska metoder, tar ifrån kvinnor/mammor deras naturliga instinkt, dvs att skydda och prioritera sina barn, är inte ett sunt samhälle. Därför skall kvinnor också ha ensamrätt till det som föds ur kvinnors kroppar och få hjälp och stöd av män om de själva, deras barn och männen så önskar.

      Nu svävade jag ut den del här men som sagt - fundera över vad det egentligen var, som fick dig att må så dåligt att du fortfarande inte har kunnat släppa det riktigt. Du får jättegärna skriva tillbaka och förklara lite mer ingående hur du själv tänker kring det här.

      Radera
  5. Hej igen!

    Bara skummade igenom dina svar lite nu. Ska kolla mer på dem senare. Ser att du undrar vad som fick mig att må så dåligt och lite vad som var värst. Tar snabbt svar på det. Det värsta var att jag var så fruktansvärt rättslös och hade absolut ingenting att säga till om.. Bara en kort tid tidigare hade jag fått reda på att jag skulle bli far och gladde mig något så otroligt över detta. Sedan plötsligt kom min flickvän och sa att hon skulle ta bort barnet för att hon inte ville ha något barn när hon går in i ett nytt förhållande. Tro mig Noboytoy jag har aldrig känt mig så överkörd, värdelös och fullständigt utan makt varken förr eller senare.

    Självklart spelade även förlusten av flickvän och spelet där också in men inte på samma sätt. Min flickvän tog ett val. Jag hade inget val och det hade definitivt inte mitt barn heller.

    Du känner inte mig men alla som gör det vet hur mycket jag älskar barn. Mina syskonbarn är så viktiga så det finns inte ord för det och jag vet, utan att skrävla, att jag är jätteviktig för dem. Barn känner när en vuxen verkligen bryr sig om dem. Min syster och hennes make hade en livskris för många år sedan och barnen kom i kläm. Jag var den som tog hand om dem under den tiden. Det var innan det som hände mig.

    Skriver kanske mer en annan dag. Tack för dina svar. Ska kolla mer :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ..."fruktansvärt rättslös och hade absolut ingenting att säga till om"

      Varför kände du att du ens skulle ha "någonting att säga till om" när det gäller en annan människas kropp? Skulle du själv, om du kunde bli gravid och inte ville bära barnet, föda barnet och ta ansvar för det resten av ditt liv, vilja att någon annan kunde bestämma över dig? Bestämma över din kropp och välja åt dig, tvinga dig att ta ett gigantiskt ansvar för en annan människa, för resten av ditt liv?

      ..."aldrig känt mig så överkörd, värdelös och fullständigt utan makt varken förr eller senare."

      Jag kan förstå din känsla men ingen människa kan någonsin förvänta sig att ha makt över någon annan. Var och en gör sina egna val, vi är alla självständiga individer och ingen kan bestämma över vad andra skall göra med sina kroppar.

      "Jag hade inget val"

      Nej, du har inga "val" när det gäller andra människors kroppar och andra människors beslut. Det är något som vi alla bara får acceptera. Man kan inte tvinga sitt sällskap på människor som inte är intresserade, oavsett hur mycket man själv vill ha dem i sina liv. Med detta vill jag som sagt inte förringa din upplevelse - självklart var det otroligt sårande för dig, att bli utbytt för någon annan men det finns ju inget du kan göra åt det. Det är som det är och det gäller att gå vidare med sitt liv.

      Det är ju jättemysigt att du kan finnas där för dina syskonbarn. Barn behöver fler vuxna förebilder i sin närhet, än bara sina föräldrar och särskilt viktigt är det, om föräldrarna inte klarar av sitt ansvar. Dock - män kan inte bli gravida och föda barn, det är biologi och det har män aldrig kunnat. Vill män leva med barn, får de helt enkelt hoppas på att få ingå i familjen kvinna-barn. Det synsättet, menar jag, skulle kraftigt förändra ojämställdheten som vi ser inom familjerna idag. Det finns kvinnor som inte kan få barn och livet är tyvärr inte rättvist. Det är ingen människas "rättighet" att få barn och det är definitivt inte mäns "rättighet" att få juridiska rättigheter över kvinnor och deras barn. Varför ges rättigheter över vad som skapas i och kommer ur kvinnors kroppar?

      Det är synd att du blev så otroligt sårad att du inte orkade börja om på nytt och särskilt som du säger dig måna och värna om barn - det skulle ju gjort dig till en stor tillgång för en annan kvinna och hennes barn.

      Men det är ju inte för sent för dig att tänka om?;)

      Radera
    2. Hej igen! Varit bortrest så jag har inte sett ditt svar.

      Jag ska vara ärlig mot dig Noboytoy. Jag är en ärlig jävel ser du :-) Jag skrev till dig för att testa dig lite. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med dina svar men de är helt ok. När detta hände mig blev jag en liten halvkändis runt om. Jag utnyttjades av både de på yttersta kanten av pappornas rätt på samma sätt som yttersta kanten av mammornas rätt.

      Det spelade ingen roll vad jag sa de plockade det de ville ha så att säga. De extrema på båda sidor hittade alltid saker som jag inte ens hade sagt. Förlusten av mitt barn, min tjej och dessa påhopp knäckte mig helt. Sanningen var att jag grät blod över att inte få mitt barn, saknade min flickvän och att jag aldrig vid ett enda tillfälle hade stött någon av sidorna. Jag hade överhuvudtaget ingen tid för sådant jag hade nog med mitt eget.

      Det finns en låttext som nästan klockrent skildrar det som hände mig:

      "Hon åkte till Irland i maj och jag tog hand om hennes två hundar.
      Hon kom tillbaka med en öppen famn.
      Hon sa: Räck ut din hand, jag vill att du blundar. Och hon tog min hand och la den tätt mot sin mage.
      Hon sa: Nu är vi en del av ett under.
      Jag hade en älskling en gång.
      Mörkt hennes hår, mörk hennes sång."

      Märkligt hur det där passar in på det som hände mig. I synnerhet det om att hon kom och lade mina händer på hennes mage och sa att jag skulle blunda osv.

      Idag har jag som sagt tagit mig tillbaka till livet. Jag fick bara för mig att för skojs skull skriva om mitt öde till en feministisk blogg och till en mer papparättssida och kolla reaktionen. Hoppas du inte tog illa upp :-) Är som sagt inte helt överens med dig men jag har också levt avigsidorna med det hela. Du har full rätt att ha din åsikt Noboytoy men jag hoppas du också kan förstå hur jävligt allt var och delvis fortfarande är för mig.

      Tack för stödet om att kanske hitta en ny kvinna. Nej då jag ger inte upp. Vet att jag har mycket att ge men taggarna sitter lika förbannat kvar. Men tack :-)

      Roy

      Radera
    3. Roy:
      "Jag skrev till dig för att testa dig lite."

      Och jag svarade, för att testa dig lite också;)

      Nu vet jag inte vad jag skall svara på din kommentar? Ditt svar tycker jag bekräftar än mer, det jag har skrivit till dig i mina tidigare kommentarer. Du måste släppa idén om att du kan/får kontrollera andra människor och deras kroppar. Varje människa gör sina egna val och det är deras mänskliga rättighet. Vi har alla blivit ratade någon gång i våra liv och det får vi acceptera. Vi har ingen rätt att bestämma över och kontrollera andra människor, deras kroppar och göra val åt dem eller tvinga oss på dem.

      Jag förstår din maktlöshet, din frustration, känslan av övergivenhet, ensamhet, besvikelse osv men det är nog något som vi alla har fått uppleva i våra liv? Man kan ju aldrig räkna med att få finnas i andra människors liv, så länge som man själv vill och behagar? Din flickvän gjorde sina val och hon valde bort dig. Du måste acceptera det och gå vidare.

      Jag önskar dig all lycka till, Roy!

      Radera