Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2013-09-23

Där fick ni så ni teg!

Jag gick på lågstadiet. På min väg till skolan, blev jag ofta antastad av två äldre pojkar som gick på mellanstadiet, oftast på vintrarna då jag inte kunde cykla utan fick gå den dryga kilometern till skolan.

Pojkarna, Niklas och Clas, tyckte att det var kul att kasta snöbollar på mig och ofta smög de upp bakom ryggen på mig och mulade mig med snö i ansiktet. Ofta stängde de in mig på järnvägsspåret, dvs när jag gick över spåret så rusade den ene pojken förbi mig och blockerade min väg från det ena hållet, medan den andre stod kvar på den andra sidan.


Där stod jag mitt på järnvägsspåret och vågade inte gå förbi någon av dem men som tur var, hade vi alla en tid att passa i skolan vilket gjorde att de var tvungna att flytta på sig, förr eller senare. En gång gick bommarna ned. Jag fick fullständig panik, tog sats och rusade gallskrikande och vrålande mot Niklas på ena sidan, förmodligen med en fullständigt galen blick i ögonen. Niklas såg plötsligt lite chockad och rädd ut och flyttade snällt på sig när jag kom rusande. 

Jag pratade med mamma och pappa om de här elaka pojkarna och mamma tyckte att jag skulle ta den andra vägen till skolan för att slippa dem, även om den vägen var nästan dubbelt så lång att gå. Min plastpappa hade ett annat recept:

- "NBT, ge dem vad de tål, bara! Dräm till dem med skolväskan så hårt du kan, om de petar på dig!"

Jag bestämde mig för att följa pappas råd. Jag hade en vinröd skolväska i skinn på den tiden av märket Puma, som var fyrkantig och ganska hård, framför allt i botten. 

En dag hörde jag att Clas och Niklas gick bakom mig. De kastade några snöbollar på mig men jag låtsades som ingenting, vände mig inte ens om. Jag gick vidare men lyssnade mycket noga och hörde hur de närmade sig bakom ryggen och förstod att de skulle mula mig i ansiktet igen. Jag höll krampaktigt i väskan, tog sats med den allt jag kunde från sidan och slängde den runt mig samtidigt som jag vände mig om. Jag såg min väska träffa Niklas rakt i ansiktet och han skrek "aj!", kände med handen på kinden och tittade sedan på handen som för att se om han blödde. Jag tyckte mig se att underläppen darrade lite på Niklas innan jag började springa allt jag kunde till skolan. När jag märkte att de inte sprang efter mig, vände jag mig om och vrålade till dem:

- "HA!! Där fick ni så ni teg!!"

Pojkarna rörde mig aldrig mer. Tack pappa.

7 kommentarer:

  1. Det är bra att ha en hjälpsam pappa ibland :-)

    Jag hade en liknande upplevelse när jag växte upp. Skillnaden var att jag till skillnad från dig växte upp som pojke. Jag hade tre pojkar som var på mig mest hela tiden. Det var precis som att det var det som förgyllde hela deras dagar. I mitt fall var det mest misshandel från deras munnar så att säga. Det var inget fysiskt direkt. Minns hur otroligt ledsen jag var och hur jag hatade att gå till skolan.

    En vaktmästare på skolan tog sig an mig lite grann då han såg hur illa jag tog vid mig. Han var av den mer direkta stammen alltså inget mjäk. Han tjafsade ständigt om hur jag måste tuffa till mig. Till slut gjorde jag det och det märkliga var att de andra tuffingarna i skolan gillade min nya stil. När jag väl kände mig accepterad av dem vågade jag ge mig på de tre som jävlats med mig. Jag gjorde det på tre olika sätt. Med en av dem började jag jävlas med munnen. Var först livrädd men när jag märkte att jag fick klasskamraterna på min sida stärktes jag och han blev så liten så liten precis som jag varit tidigare. Den andre tog jag mig an på ett annat sätt. Jag bjöd ut hans tjej :-) Hon svarade ja direkt och sa att hon äcklats av hur han behandlat mig. Slutligen den tredje och värste gick jag i direkt närkamp med. När jag började tuffa till mig började jag också träna judo så lille Ronny hade blivit större så att säga :-)

    Det lustiga är att bara ett drygt år senare blev jag jättekompis med två av dessa och är än idag. Jag är väl egentligen inte den som talar för våld men ibland måste man ta för sig för att komma ur skiten man hamnat i. Precis som lilltjejen Noboytoy gjorde mot Clas och Niklas :-) Bra gjort.

    /: Ronny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar, Ronny.

      Jag brukar säga att många män är mycket fega (våldtäktsmän, kvinnomisshandlare osv) och det börjar i tidig ålder för många av dem. I mitt fall, var jag tre år yngre än de här pojkarna. Jag var ensam och dessutom bara en liten flicka och när Clas gick till skolan utan Niklas och vice versa, så vågade ingen av dem trakassera mig ensam. Det vågade de bara, när de var två mot en, alltså när de kände mycket mer än dubbelt så mycket övertag.

      När jag blev vuxen, fick jag höra att Niklas, då i femtonårsåldern,hade anstastat min mammas väninna sexuellt, när hon cyklade jobbet en kväll. Han körde moped efter henne, runt henne där hon satt på cykeln och försökte grabba tag i hennes bröst och fälla henne till marken. Han lyckades inte.

      Jag känner så väl igen din berättelse från min egen skoltid. I min klass trakasserade de fega pojkarna (de som felaktigt inbillade sig att de var "tuffa") den, till växten minste pojken, Johan. De plågade honom varje dag i skolan, under hela mellan- och högstadiet. Han sa aldrig ifrån, försökte bara skratta bort det och gjorde allt för att bli accepterad. Han utvecklade ett mycket nervöst beteende, vågade inte se folk i ögonen, vågade aldrig öppna munnen, smög längs väggarna...

      Jag tror att det handlar om en grav empatibrist och en känsla av maktfullkomlighet hos män och pojkar som gör att de får "kickar" av att bete sig så här illa mot andra. Det är ett beteende som måste kväsas i tidig ålder och det är uppenbart, att många föräldrar och andra vuxna i pojkarnas omgivning, inte lyckas med det.

      Jag tror att det i många fall måste till hämnd, dvs att offren slår tillbaka och tillåts göra det. Som du och jag gjorde mot våra plågoandar;). Den här typen av pojkar måste få veta att deras beteende får konsekvenser, dvs att de själva blir drabbade om de gör något dumt mot andra, får smaka på sin egen medicin. Män förstår ofta det, bättre än kvinnor. Män och pojkar uppfostrar ju ofta varandra på det sättet. De slår tillbaka, hämnas.

      Radera
    2. Nbt: " I min klass trakasserade de fega pojkarna (de som felaktigt inbillade sig att de var "tuffa") den, till växten minste pojken, Johan. De plågade honom varje dag i skolan, under hela mellan- och högstadiet."

      Tog du aldrig honom i försvar eller berättade för någon vuxen om vad som pågick. Om inte så var du minst lika delaktig som pojkarna.

      Radera
    3. Jag var inte den enda tjejen i klassen och på skolan som försvarade Johan. Inte för att det på något sätt var vårt ansvar som små flickor att uppfostra pojkarna till att uppföra sig, men ändå...

      Radera
    4. Hmm
      Nej, den som inte vågar ingripa är inte "lika skyldig" som de som aktiva i mobbing och trakasserier. Det är rent nonsen att hävda det, rent strunt att dessutom hävda att barn skall ha modet att sätta sig själva i skottriktningen.

      Att människor tiger och låter fortgå, att människor inte adekvat ingriper gör att de bär en del av skulden för den utsattes utsatthet - men det är inget ansvar man kan tillskriva barn, det är vuxenvärldens uppgift att reagera och agera.

      De barn som vågar kliva fram, som tar ställning, är värda all kredit för att de tar de steg som vuxenvärlden borde hantera. De barn som inte vågar men vill, som förstår att det är fel men inte vågar utsätta sig för risken att själva utsättas, är offer för mobbingen och trakasserierna de också.

      Det är dags att sluta skuldbelägga barn som inget gjort och lägga ansvaret där det hör hemma - hos mobbarna/förövarna och hos de vuxna som har ansvaret för barnen.

      Radera
    5. miccro113: Jag kan väl till viss del hålla med dig, men jag tycker att det ofta, som i det här fallet, läggs skuld på andra barn, här mobbarna. Jag tycker också att de som tyst står vi sidan om är att medverka till mobbing. Om man inte ställer sig i skottgluggen så kan man alltid ge ett vänligt ord eller en gest till dem som man ser mår dåligt. Nbt såg det uppenbarligen, annars så hade hon inte kommit ihåg det idag. Hon håller vissa barn ansvariga, varför inte alla?

      Själv tycker jag att det helt och hållet är de vuxnas ansvar.

      Nbt: Hade du något förslag till var jag ska börja bemöta dig i den "gamla" tråden? Det blev lite väl mycket där ifrån dig på en gång för att jag ska kunna sammla mig till att bemötande.

      Radera
  2. Micro113:

    AMEN: Stort A

    SvaraRadera