Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2013-08-20

Se till mig som liten är

På tal om präster, Gud och tro...
Jag hade en bonusdotter en gång i tiden, min dåvarande sambos dotter. Vi kan kalla henne Moa. Jag träffade Moa första gången när hon var ungefär fyra år och hon var runt åtta år när jag flyttade ifrån min sambo. Moa bodde hos sin mamma och kom till sin pappa (oss) varannan helg. En kväll satt vi alla tre på balkongen (bodde i lägenhet i stan då) och plötsligt påbörjar Moa en diskussion som jag aldrig kommer att glömma och som jag fortfarande blir tårögd av, bara av att tänka på den.

Moa frågade:

- "NBT, tror du på Gud..?"

 Jag:

- "Näe, det gör jag inte men jag gjorde det när jag var liten - då trodde jag på Gud."

Här blev det en liten diskussion om att "ingen kan se Gud" och varför vissa människor tror att Gud finns men inte andra osv. Jag sa väl i princip att ingen VET att Gud finns men att det å andra sidan, inte heller är någon som VET, att Gud inte finns och att man själv får bestämma om man vill tro på Gud eller inte.

Moa sade bestämt:

- "Näe, jag tror i alla fall inte på Gud!"

Jag:

- "Okej..? Varför inte det då?"

Moa:

- "Jo, för att ibland när jag ber Gud om saker så händer det inget."

Jag:

- "Men det kan ju kanske bero på VAD man ber om, Moa? Om jag tex ber om att få en ny bil, så är ju inte det så viktigt. Det finns ju så många andra saker som är mycket viktigare, tex alla barn i världen som inte får mat och vatten. Om Gud finns, så måste ju Gud hjälpa de som har det jättesvårt först."

Moa:

- "Men NBT, jag har ju bett till Gud att du ska vara min mamma...?"





23 kommentarer:

  1. Jag får också tårar i ögonen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade tårar i ögonen när jag skrev ner det också.
      Lilla smulan...

      Radera
  2. Jag hoppas att du fortfarande finns i hennes värld...
    Man separerar ju inte från barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Moa är i 20-årsåldern idag. Tyvärr hade vi ingen kontakt efter att hennes pappa och jag separerade..

      Radera
  3. Vilken sötis..
    Det kallas för äkta kärlek :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi var goa kompisar Moa och jag. Det jobbigaste med separationen var att lämna henne, inte hennes pappa.

      Radera
  4. Vackert av Moa och dig.

    Jag önskar att Moa och du får det bäst framöver. Alla troll som vill groll och gömmer sig därute för att polarisera inser att en dag så kommer allt fram och ikapp. Anonyma hit och dit som förföljer eller använder falsk identitet går fet bort.

    Med vänlig hälsning o respekt.

    Leroy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Moa och jag tappade tyvärr kontakten med varandra, Leroy. Hon är vuxen idag.

      Radera
  5. En riktig solskenshistoria. Skönt att kunna bryta av med till allt annat elände här.

    Tack för den :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det blir lätt mycket elände och därför försöker jag bryta av med lite annat emellanåt. Den här diskussionen på balkongen, kommer jag aldrig att glömma och Moas kommentar värmer fortfarande i mitt hjärta. Hon värmde tydligen fler hjärtan här i bloggen...

      Radera
  6. NBT, är det alltså så att världen har gått miste om ett sant modersämne i dig ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahah! Roligt att du frågar, för folk som känner mig förstår inte varför jag har valt bort egna barn. En manlig vän tex, säger alltid:

      "Du är i fel bransch, du borde jobba på dagis"
      ;)

      Radera
    2. Moa tyckte oerhört mycket om mig och det första hon frågade när hon hoppade in i bilen då pappan hämtade henne var alltid "Pappa, är NBT hemma?"

      Det sorgliga är kanske att det inte säger så mycket om mig eller mina färdigheter som bonusmamma utan mer om hennes riktiga mamma?

      Radera
    3. Känner igen det där. Min sambo hade innan mig ett flerårigt förhållande med en annan kvinna. I det hade han en bonusdotter. Hon var två år när min sambo blev hennes bonuspappa och 9 år när hennes mor och min sambo gick isär. sju år med en bonusdotter sätter sina spår och min sambo har än idag inte hämtat sig från att inte ha kontakt längre.

      Jag har själv en bonusdotter från ett tidigare förhållande men jag har tack och lov kvar kontakten.

      Vem vet kanske den här Moa skulle tycka det var roligt att träffa dig igen. Ibland blir det break utan att någon sida egentligen vill det.

      Radera
    4. Jag tror att det är mycket vanligt att bonusföräldrar skjuts åt sidan när det blir separation. Jag kan bara gå till min egen lillebror, han har ingen kontakt med någon utav de f.d bonuspapporna längre. Jag har däremot kontakt med min bonuspappa men vi bodde ju ihop längre, dvs från det att jag var 2 år tills jag var 14.

      Jag tänker ofta på vilken chock det måste ha varit för Moa att jag var borta ur hennes liv från en dag till en annan men jag tror inte att det var så farligt eftersom vi inte levde ett "normalt" liv och egentligen inte träffades särskilt mycket. Hennes pappa var nämligen sjöman.

      Det har gått lång tid nu men om hon skulle kontakta mig, så skulle jag gärna träffa henne igen.

      Radera
  7. Det var riktigt rart! Jo, det värmde! Det var synd att ni tappade kontakten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att vara bonusmamma. Man vet, att om relationen med mannen tar slut så tar ofta relationen med hans ev barn slut också, även när man som vi, skildes som vänner. Efter separationen sa jag att jag aldrig mer skulle träffa en man som har barn. Det har jag inte gjort heller.

      Radera
  8. Tvivlar inte en sekund på att den lilla tösen trivdes med sin bonusmamma.

    Tänkte vara lite off topic och tipsa om några roliga tweets. Äldre män vill ju gärna tro att unga tjejer attraheras av dom, men icke sa nicke :-)
    https://twitter.com/peachmebaby
    "Varför är det en gammal, svettig tjock och gråhårig gubbe som spelar den "unge sjömannen" Fritiof Andersson i den här Taube-filmen på ettan?"
    Hahahaha

    Rain

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ahahah!
      Det är bara gamla gubbar som TROR att unga tjejer trånar efter dem. När jag var ung, avskydde vi alla gamla gubbar som försökte ragga på oss.

      Radera
  9. Åh jag blev också tårögd. Så rart :-)

    Tyvärr håller jag med dig med att det troligen också speglar att hon har en mamma som kanske inte fyller hennes känslomässiga behov som barn, att hon lyckas få en mycket närmare kontakt med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk vad barn går och funderar på..?

      Moas mamma var inte vad man skulle kalla en bra mamma åt Moa, så mycket kan jag säga. Moa fick lära sig tidigt, att klara sig själv.

      Radera
  10. Apropå det här med föräldraskapet så har den oftast väldigt kloka kolumnisten LENA ANDERSSON i DN i lördags en krönika som avslutas med meningen "Men inställningen att en människa i någon sorts objektiv mening blir (och inte bara känner sig) värdefullare genom föräldraskap är dessvärre en samtidig negering av den suveräna, självstyrande individens egenvärde."

    http://www.dn.se/ledare/kolumner/foraldrars-ratt-till-liv/

    Det var ju egentligen inte det din krönika handlade om. Men samtidigt tycker vi ju allesammans att barn är speciellt skyddsvärda och vem skulle veta det bättre än en ansvarstagande förälder ? Och i ditt fall gjorde du ett annat val, NBT.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får tyvärr ofta uppfattningen att många skaffar barn pga att det förväntas av en, det är normen - "alla andra gör det". Ofta hör jag också kvinnor som skaffar barn pga att de "ändå inte har något annat att göra", dvs är mitt emellan studier och jobb eller arbetslösa.

      För mig har det alltid varit viktigt att själv kunna försörja de barn jag sätter till världen. Jag skulle tex aldrig kunna skaffa barn utan att ha ett öre på kontot i buffert, om jag är arbetslös eller bara har 25 kronor kvar i saldo på kontot den 24:e varje månad.

      Dessutom har jag varit noga med att välja pappa. Jag har vetat att pappan till mina barn måste vara en person som jag står ut med att ha i mitt liv, så länge jag lever och det har varit viktigt för mig att pappan är en person som har samma syn på barn och barnuppfostran som jag har. Det är svårt att veta efter att ha känt en annan människa i bara 3-4 år och vissa skaffar ju barn mycket tidigare än så. Inte heller har jag sett på barn som ett sätt att "förverkliga" mig själv. Det kan jag inte göra genom andra människor. Det gör jag genom mig själv.

      Barn är också ett ansvar som man tar för resten av sitt liv och man vet aldrig vad som händer, man har inga garantier. Jag har inte velat ta det ansvaret och jag har aldrig ångrat mitt val.

      Å andra sidan tycker kanske vissa, att det är tur att inte alla kvinnor tänker som jag. Då hade det kanske inte satts så många barn till världen;)?

      Radera