Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2013-08-23

Om att inte trivas i sitt eget hem

Jag talade med en tidigare kollega häromdagen. En kvinna som för många år sedan, då vi jobbade ihop, fungerade som min "mentor". Idag är hon fyllda 65 år, driver eget företag och jobbar mer eller mindre dygnet runt.

Jag frågade henne om hon aldrig tröttnar på att jobba så mycket och om hon inte skulle vilja ha mer tid över för att träffa sina barn och barnbarn, spela golf, läsa böcker eller bara ligga hemma och pilla sig i naveln. Hon svarade att hon fortfarande tycker att jobbet är "kul" men att hon i och för sig skulle vilja ha mer tid över för att umgås med sina närmaste - gubben undantagen;).

Hon:
- "Jag skulle inte klara av att gå hemma som pensionär med Bosse hela dagarna. Jag skulle bli galen."

Jag:
- "Ja, det kanske är skillnaden mellan dig och mig? Jag längtar ju efter att få komma hem, jag älskar att komma hem och njuta av lugn och ro. Mitt hem är min borg och där kan jag återhämta jag mig, får tid att andas."

Hon:
- "Jag förstår det. Du får ju vara ifred i ditt eget hem. Bosse gapar på mig i tid och otid och klarar inte av att göra någonting på egen hand."

Jag:
- "Vad gapar han om?"

Hon:
- "Det är som om han måste sätta mig i arbete hela tiden och få min uppmärksamhet. Ta en sån sak som häromdagen, då han ropade på mig för att jag skulle komma och hålla i gladpacken åt honom. Han skulle alltså riva av gladpack och ropade på mig för att jag skulle hålla i själva kartongen så att han lättare skulle kunna riva av gladpacken. Jamen, du förstår ju...? Hur handlingsförlamad är han?"

Jag:
- "Hahah, det där känner jag igen!"

Hon:
- "I helgen bad jag honom byta en sån där lina i persiennerna för att han skulle ha nåt att göra, men det slutade precis som jag visste att det skulle sluta - han kunde inte, så jag fick göra det själv. Som vanligt."

Jag:
- "Hahah! Kunde inte eller orkade inte?"

Hon:
- "Sanningen är väl att han är så jävla bekväm och han tål liksom inte att jag tex sitter i fåtöljen i lugn och ro och läser en bok. Det är precis som att han bara MÅSTE störa mig då och så hittar han på alla möjliga och löjliga uppgifter åt mig, tex som att hjälpa honom att hålla i gladpacken."

Jag:
- "Hehe, jag förstår varför du sitter på jobbet en timme extra och tjänar pengar under den timmen, hellre än att hålla i gladpacken åt gubben. Mohahaah!"

Hon:
- "Ja precis! Det hade ju varit skillnad om inte Bosse själv hade varit pensionär. Förr om åren så var han ju nästan aldrig hemma, så då fick jag lite lugn och ro i min ensamhet men nu när han går hemma heeeela dagarna... näe, usch! Här på jobbet får jag i alla fall lugn och ro från honom och tjänar pengar samtidigt."

Jag:
- "Har du aldrig funderat på att skaffa dig ett eget hem..? Du skulle ju faktiskt kunna flytta från den gamla 60-talsvillan och ha råd att köpa dig ett riktigt fint hus vid havet?"

Hon:
- "Äh, det är ingen idé nu. Vi har ju varit gifta i över 40 år. Har jag stått ut så länge, så..."


9 kommentarer:

  1. Ja jösses..har jag fel om jag tror
    att många par har det så här..
    Att nu ska man stå ut,för man har ju ändå
    levt tillsammans så länge..
    Skönt att man lever utan gubbe :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här paret tillhör ju den lite äldre generationen. När min f.d kollega var ung, var hon hemmafru och lade tex fram de kläder som hennes man skulle ha på sig under dagen, på sängen varje morgon;). Det "bara var så", då.

      Hon blev fostrad in i allt det här och att det var dåligt att skiljas. Hon brukar också säga att: "Bosse skulle aldrig klara sig utan mig". Som om han är hennes ansvar, som om han är ett litet barn som hon har ansvar för, att ta hand om för resten av sitt liv.

      Själv har jag undrat i många år, varför hon står ut? Hon är både intelligent, stark, välutbildad, driftig och förmögen. Han är ingetdera.

      Jag tror att många par, särskilt kvinnor, "står ut". För barnens skull, för ekonomin, för tryggheten, för det sociala trycket/normen osv.

      För mig är det oerhört viktigt att jag trivs, känner mig tillfreds och får lugn och ro samt avkoppling i mitt eget hem. Jag skulle bli deprimerad annars. Om jag inte trivs och har en "fristad" i mitt eget hem - var skall jag då ha det?

      Jag håller med dig - det är skönt att ha ett eget hem, där ingen man bor. Jag kan bara tala för mig själv, men jag skulle inte må bra av att vara sambo med en man.

      Radera
  2. Kan bara instämma i orden ovan. Jag skulle inte heller må särskilt bra av att dela mitt hem och mina dagar med en man. Jag har provat ett par gånger för mycket och vet precis hur en man alldeles för ofta blir till ett barn man måste ta hand om och serva.
    Ett annat exempel är också att om jag köpte en bok eller en cd-skiva så ansåg han att den också var hans. Men när jag då undrade om mina kläder eller min mascara också var hans så var ju det så klart skillnad. Nu var jag ingen mes som lät honom fortsätta inbilla sig dessa saker men det gjorde ju att han sjönk rejält i mina ögon. När vi skulle åka på semester och jag packat till barnen och mig, tyckte denna man att jag också skulle packa åt honom! Varför då, undrade jag och så klart fick han packa själv. Något som jag noterat genom åren och särskilt under tiden som sambo är att jag förlorade all respekt för honom som människa. Jag såg faktiskt till slut ner på honom och visserligen med all rätt då han 40 år ändå inget annat var än ett gnälligt bortskämt barn som ville ha godis (läs sex) helst flera gånger om dagen. Ansvar och intresse för familjen eller barnen det låg inte för honom.
    Jag har fortfarande ingen respekt för män. Tycker de flesta man möter är små pojkar i behov av en mamma. Och det är inget för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, Bella. Jag har ju bott ensam i nästan hela mitt liv men i alla mina förhållanden har jag upplevt exakt det du skriver om och jag har väninnor som har det likadant. De är mammor. Mammor åt mannen, mammor åt barnen.

      Det som jag tycker verkar jobbigast, förutom allt extrajobb som man får med en man, när man flyttar ihop med en man, är allt tjafs som uppstår. Det finns män som ifrågasätter, argumenterar emot och tjafsar om precis allting, minsta lilla skitsak som de inte ens har med att göra. Tex var du tvungen att DISKUTERA och argumentera med din f.d man om varför han skulle packa sin egen väska och varför du ville ha din cd-skiva för dig själv. Min f.d kollega var tvungen att diskutera med sin man, om varför hon inte ville hålla i gladpacken åt honom.

      Kvinnor som måste argumentera för rätten till sin egen kropp i ett förhållande med en man eller argumentera för sin egen frihet/fritid. Det blir liksom ingen ände på allt detta tjafsande. Jag blir tröööööött, bara av att tänka på alla diskussioner som jag själv har tvingats in i av mina f.d män. Som kvinna förväntas man ofta ha någon slags "redovisningsplikt" inför män. Som om jag måste redovisa för en man, varför jag tycker si och så eller var jag har varit, vem jag har träffat, varför jag måste spela tennis just den dagen eller vad jag har pratat med min väninna om osv, osv. Det som jag brukar kalla "strypkopplet";)

      Det är lätt att tappa respekten för män som utmålar sig för att vara "riktiga" män men som visar sig bara vara överkänsliga, handlingsförlamade, osjälvständiga, bekväma och lata "attention-whores". Själv har jag tappat respekten för män så fort jag har legat med dem. Hur en man är i sängen, säger mycket om vem han är som människa, anser jag.

      Radera
  3. Trist att "stå ut" är något normalt för henne. Det är ju meningen att relationer ska berika ens liv, annars är något fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just precis! Om man skall bo ihop med en annan människa eller vara tillsammans i en sån där kärleksrelation med en annan människa, så måste det ju komma någonting positivt ur det, för ens egen del?

      Om man bara får mer problem, en jobbigare vardag med mer jobb, mer krav, mer tjafs osv så undrar man vad som får människor att stanna kvar? I min kollegas fall, så verkar det vara någon slags trygghet och någon slags ansvarskänsla. Hon skulle ju kunna ha det så mycket bättre och få ett mycket enklare och bekvämare liv, utan sin man.

      Om man vantrivs i sitt eget hem, där vi alla skall känna oss som hemma, få lugn, ro och trygghet, så bör man nog fundera över sin situation. Det kan aldrig vara bra för vare sig den fysiska eller psykiska hälsan att leva på det sättet.

      Radera
    2. Brutalt ärligt.
      Jag har haft en del relationer, både långa och korta, har levt som sambo ett par gånger och det slog mig nu när jag läste dina ord ovan, "att relationer ska berika ens liv", att det har inte skett, dvs jag har aldrig blivit eller känt mig berikad på något sätt. Vill påpeka att jag varit tillsammans med sk alldeles vanliga svenska män...;) Jag har (enkelt sagt) alltid känt att mannen ifråga har tagit något ifrån mig.

      Radera
    3. Samma här, Bella.
      Jag har bara älskat en enda man i mitt liv, han som idag är min bäste vän men till och med i det förhållandet kände jag att jag gav mycket mer än jag fick tillbaka.

      Radera
  4. Hoppfullt att läsa detta från många kloka kvinnor. Trodde jag var ensam att känna så..

    SvaraRadera