Mamma Pappa Barn

Himmel, vilket liv det blev..

Det är uppenbart, att vårdnadstvister och föräldrarskap, heterosexuella kvinnor och män emellan, inte är det lättaste och att det upprör mångas känslor.

Jag har nog skrivit ett hundratal kommentarer hittills, om min ståndpunkt i det här fallet. Ni vet alla vilket.. 

Jag orkar inte skriva ett helt inlägg om detta, utan kopierar en kommentar som jag skrev i Monica Antonssons blogg (med viss rättelse på slutet):

"Det finns de som undrar vad jag håller på med och de som är chockade över att jag "försvarar" den här pappan och vissa tror till och med att jag har blivit "kapad".

Så är inte fallet.

Jag har ingen som helst kontakt med pappan, ingen kontakt med mamman. Det jag vet, i det här fallet, har jag läst mig till, här i MA:s blogg och i mammans blogg samt i min egen.

Jag har hela tiden hävdat, att denne man har gjort fel, eftersom han har svikit sin hustru, sina barn, sin älskarinna, sitt äktenskap och andra människor i sin omgivning. Han har försatt dem alla, i en livslång och otroligt jobbig situation.

Men...

Skall alla män/pappor som någon gång har varit otrogna, är gubbsjuka och raggar småflickor, har en förfärlig kvinnosyn, hänger bland fel klientel av män eller föreslår abort när de har gjort någon på smällen, bli fråntagna sina barn? Är de olämpliga, att umgås med sina barn för all framtid?

Den här mannen har inte gjort sig skyldig till någonting annat, så vitt jag vet? Jag har dock hela tiden reserverat mig för att jag kanske inte har alla fakta, men att jag hittills inte har någon som helst anledning att tro, att den här mannen har gjort vare sig sitt barn, eller sin älskarinna illa. Tvärtom ser jag en man som resonerar väldigt klokt, i de kommentarer han har postat i älskarinnans blogg. Jag är beredd att ändra inställning om det finns fog för älskarinnan, att undanhålla barnet från sin pappa.

De allra flesta separerade mammor, som jag har kommit i kontakt med i livet, inte minst min egen, vill och önskar att barnen skall ha god kontakt med sina biologiska pappor. Jag upplever att den här mamman helst hade önskat, att pappan till hennes barn försvann ur hennes liv för gott. Jag ser inte att hon har grund för, att undanhålla barnet från sin pappa.

Jag är, som många av er vet, mycket väl medveten om hur illa vårt rättsväsende och sociala myndigheter behandlar mammor och barn. Pappor som misstänks för misshandel mot mammorna och barnen, misstänks för sexuella övergrepp, vanvård, har grava alkohol och/eller drogproblem, får idag ensam vårdnad om sina barn. Detta är ett stort samhällsproblem eftersom vi, landet Sverige, skickar barn till fäder som våldtar och misshandlar dem, under hela deras barndom.

Mamman, älskarinnan i det här fallet känner sig sviken av biopappan, med all rätt. Jag förstår hennes besvikelse och hennes sorg över att hon inte fick dela sitt liv med denne man, som hon hade tänkt och som han kanske hade lovat, men det ger henne inte rätten att undanhålla sitt barn, från barnets far. Pappan har svikit älskarinnan, sin familj och sig själv men innebär det att han har svikit sitt barn? Nej, tvärtom vill han ta sitt ansvar, finnas till för sitt barn och ta sitt fulla ansvar.

Min inställning i det här fallet, har gjort att det riktas kritik mot mig bl.a från mitt "feministläger", om jag skall kalla det så, vilket är fullt förståeligt. Gör det att de tar avstånd från mig helt och hållet? Ja, det verkar så men jag står fast vid min ståndpunkt, tills/om/när det framkommer någonting, minsta lilla, som säger att den här mamman har agerat rätt mot sitt barn och barnets pappa och haft god anledning att undanhålla umgänge. Hennes egna känslor av besvikelse, är inte en god anledning."

Jag tror att många människor, i normala fall, skulle reagera på, om en separerad pappa eller mamma inte fick umgänge med sina barn, eller mycket lite umgänge? Görs det en annan bedömning i det här fallet, pga att detta barn har tillkommit utanför äktenskapet, utanför kärnfamiljen? Ponera att den här mamman och pappan hade flyttat ihop, levt tillsammans men separerat efter några år - hur många hade tyckt att det var rätt, att flickan inte fick träffa sin pappa då?

Alla vi, som känner någon mamma eller pappa som är/har varit otrogen och försöker förringa/försköna/förminska sitt svek, pappor som är gubbsjuka och raggar på unga tjejer, pappor med unken kvinnosyn, pappor som umgås med andra män med unken kvinnosyn eller pappor och mammor som någon gång har föreslagit/övervägt och/eller genomfört abort, bör ringa de sociala myndigheterna och se till att dessa föräldrar fråntas umgänget med sina barn?

Ni som anser att det är rätt och riktigt att döma ut en pappas föräldarskap på dessa grunder - skulle det vara lika okej att döma ut en mamma på dessa grunder och frånta barnet, barnets rätt till umgänge med sin biologiska mamma?

Ni som anser att det är rätt och riktigt att döma ut en pappas föräldrarskap på dessa grunder - anser ni att barns rätt till umgänge med båda bio-föräldrar, skall ersättas med modersrätt? Anser ni egentligen, att barnen "tillhör" modern främst? Att det är viktigast för barnen att barnen får umgänge med sin mamma främst och att pappan kommer i andra, kanske till och med i tredje hand, efter eventuell styvpappa?

Man kanske kan ställa frågorna på ett enklare sätt?

Kan ett barn älska sin pappa, lika mycket som sin mamma och kan en pappa älska sitt barn, lika mycket som en mamma?

 

Eller:

 

Är en pappa lika bra, som en mamma, på att tillgodose ett barns alla behov? 

 

För att slippa alla dessa heterosexuella pars bråk om barnen; skulle det  kanske vara bättre, att införa antingen modersrätt eller fadersrätt, istället för barnrätt? Dvs antingen följer barnen med mamma, oavsett vad, eller också följer barnen med pappa, oavsett vad?

 

Å andra sidan - om en kvinna vill ha barn och vara säker på att slippa eventuella framtida bråk och vårdnadstvister med pappan om barnen, så har hon ju alltid möjligheten att låta inseminera sig vid en fertilitetsklinik.