Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2012-10-27

Lördagsgodis

Bad boys
 

11 kommentarer:

  1. Det är sällan jag håller med dig i dina resonemang därför trodde jag nästan någon "snott" ditt nick inne hos MA i den senaste diskussionen. Kan man kritisera så ska man också kunna berömma när något är bra. Så därför vill jag bara säga att jag tycker att ditt resonemang där inne var väldigt klokt och vettigt. Jag förmodar att det bryr dig föga vad jag anser om det men då har jag i alla fall sagt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hela är väldigt enkelt, Catta. Pappor och mammor som har visat tendens eller misstänks för att vara olämpliga som föräldrar, vare sig det gäller rena övergrepp, våld, hot, okontrollerad aggressivitet, trakasserier eller vanvård skall bli hårt ifrågasatta och måste, i vissa fall, fråntas både vårdnad och umgänge om barnen. Barn mår inte bra av att vistas bland den typen av vuxna människor och inte heller av att vistas i den typen av miljö.

      Jag kan inte se att så är fallet med den här pappan och därför ifrågasätter jag vad mamman sysslar med. Hon har själv VALT pappan till sitt barn men nu verkar det vara mer bekvämt för henne att han håller sig borta. Han, i sin tur, verkar göra allt för att FÅ ta sitt ansvar, motarbetas av mamman men blir ändå beskylld för att vara en "frånvarande" pappa? Mycket märkligt. Mamman kommer att få äta upp det en dag, när barnet börjar ställa frågor.

      Hon är besviken, med all rätt, eftersom hon i sitt eget huvud, hade tänkt sig en helt annan utgång men hennes besvikelse får inte drabba barnet. Jag tycker att det framgår ganska tydligt att hon använder sitt barn som vapen för att "straffa" pappan.

      Jag kan inte ställa mig bakom ett sådant beteende, även om det innebär att jag indirekt försvarar en pappa från den, i mina ögon, högst tvivelaktiga papparättsrörelsen.

      Radera
  2. Absolut, barn ska aldrig behöva ta konsekvenserna av vuxnas val.

    Utan att gå för mycket in på detta fall (som jag inte öht har så mycket insikt i) så känner jag väl som du generellt. Jag tänker också så här, det är jättebra att det finns en styvförälder som bryr sig om barnet som att det vore hans eget. Men låt säga att deras relation tar slut och han säger "Jag skiter i er och ungen är inte min så den vill jag inte ha mer med att göra". Då förlorar barnet sin fadersfigur PLUS att det hindrats från att skapa en relation till sin biologiske far.

    Ja som du säger, man får inte låta sin egen besvikelse och ev bitterhet gå ut över barnet, det är det värsta man kan göra. Finns en far (eller mor) som VILL vara delaktig, som inte vanvårdar, misshandlar eller missköter barnet på något sätt,då har man inte rätt att ta den föräldern ifrån barnet, oavsett vad man själv tycker om personen.

    Jag tycker det hedrar dig att du faktiskt kan bortse från vad du anser om den rörelsen och se till individerna och de enskilda "fallen".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att du och jag och Hmm för en gångs skull är helt överens;)

      Jag känner exakt likadant - det finns inga garantier för att mamman och styvpappan håller ihop, för resten av barnets liv. Det är biopappan som är skyldig att svara för barnets försörjning och sociala omsorg. Han är också den som per automatik blir inblandad om olika situationer kring barnet, uppstår under resans gång. Om barnet blir sjukt och behöver vård, om styvpappan och mamman vanvårdar eller missköter barnet, om barnet hamnar i trubbel som tex kriminalitet. Det är honom, barnet skall få ärva osv.

      Jag tycker att den här mamman, med de uppgifter jag har, handlar helt galet gentemot sitt barn. Jag kan inte se att hon gör det, av någon annan anledning, än ren egoism.



      Radera
  3. Haha ja det känns liksom lite overkligt på något vis :D
    Ja där tar du ju upp flera viktiga saker. Låt säga att mamman skulle förolyckas, då finns en biologisk pappa som barnet inte känner men ändå kanske måste flytta till för han är lämplig och hennes far. Eller om dom som du säger skulle vanvårda barnet.Barnet har halvsyskon som hon har rätt att lära känna och kan ha mycket glädje av i framtiden.

    Nej jag är nog inne på samma linje som du. Hon ville ha barnet men han ville inte längre ha henne. Hon skaffade en annan man och vill att han ska vara barnets far. Det funkar liksom inte riktigt så. Barnen har rätt till båda sina föräldrar i den mån de inte vanvårdar eller misshandlar dom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev en märklig vändning, kan man säga men jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta att ha helt olika uppfattning om många andra saker i framtiden;). Allt blir nog snart som vanligt igen;).

      Vi kan konstatera att allt kan hända i framtiden men att det finns två saker som aldrig går att ändra på - nämligen att mamma är mamma och att pappa är pappa. Vill man ändra på det i samhället så får man ändra på antingen fadersrätten eller modersrätten. Som det är nu, är biomamma och biopappa alltid ytterst ansvariga för sina barn, i alla lägen. En styvmamma eller styvpappa kan alltså aldrig hållas ansvariga för barn som de inte är bioföräldrar till, annat än om de väljer att adoptera barnen.

      Jag tror att den här mamman vill glömma allt gammalt och börja på nytt med sin "nya" familj. Hon har redan börjat och hon vill fortsätta så och slippa diverse "bekymmer". Tyvärr, det går inte. Hon har valt en pappa till sin förstfödda och det går aldrig att ändra på.

      Radera
  4. Det är jag också övertygad om, men jag tycker att lika snabb som man är att kritisera kan man vara att faktiskt ge positiv feedback också när man känner att något är bra. För i slutänden handlar det ändå ( iaf för mig) om vad som sägs, inte om personen. Jag tyckte tex att Lena Lillie gjorde något väldigt fint för ett tag sedan, och det vore ju löjligt om jag inte skulle kunna säga det för att jag tycker hon skrivit något dumt en annan gång.

    Nej man har som förälder ett ansvar för att se till att barnet får tillgång till bägge sina föräldrar så länge de inte är olämpliga och skadar barnen på något vis. Man kan liksom inte hindra kontakt för att man själv ogillar den andre föräldern eller kanske dennes partner.Då är det frågan hur bra förälder man är själv om man låter sina egna känslor gå före barnets rättigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I den här nät-soppan så är det viktigt att läsa ordagrant vad som skrivs och vad det betyder, för att kunna göra en opartisk bedöming. Det är svårt att skriva, eftersom man sällan får med hela bakgrunden till varför man resonerar som man gör. Det skulle krävas att man skriver hela böcker för att få fram alla sina tankar.

      Det är också svårare att bedöma människor utefter vad de skriver, eftersom man inte vare sig ser minspel, kroppsspråk eller hör deras tonläge.

      Jag kan mycket väl ha fel angående Leroy, men då måste man presentera för mig, på vilket sätt han skulle ha diskvalificerat sig som pappa. Jag har ställt frågan ett antal gånger hos MA, men fortfarande har jag inte sett någon god anledning för mamman att motarbeta honom.

      Jag håller med om att man, som förälder, inte kan förutsätta att ens barn skall ogilla alla människor som man själv ogillar, eller gilla alla människor som man själv gillar. Min biopappa ogillade tex min farmor. Jag älskade farmor. Han försökte påverka mig till att ogilla min farmor, för att han själv skulle slippa henne i sitt liv. Det är inte att se till barnet, dvs mig. Det är att se till sig själv.

      Radera
  5. Nej jag håller helt med dig där. De argument som framkommer är de moraliska aspekterna på hans agerande, och de kan man väl ifrågasätta, otrohet är inte snyggt men han är knappast ensam om det och det har föga med lämplighet som förälder att göra, och om man ändå anser det så är ju även mamman utesluten som förälder då eftersom det knappast är mer moraliskt att ligga med en gift flerbarnspappa.

    Att frun ogillar älskarinnan är väl kanske troligt, men det finns inget belägg för att frun skulle hata barnet eller vara elakt mot det. Jag var bonusmamma åt en pojke vars mamma och jag verkligen avskydde varandra,men pojken älskade jag. Jag gjorde aldrig skillnad på honom och min son. Men så började han vara ledsen, sa att hans mamma blev ledsen om han gav mig godnattkram, hans mamma tyckte jag var dum osv. Han hamnade i lojalitetskonflikt. Han älskade sin mamma så han ville inte göra henne ledsen genom att "tycka om" mig. Man får fan inte göra så mot barn, de mår skitdåligt av det. Dock löste vi det och jag har fortfarande kontakt med pojken, han kallar fortfarande min son för "brorsan" och jag har även kontakt med mamman idag.

    Leroy har flera barn som tycks leva i allra högsta välmående så jag vet inte vad som egentligen visar att han inte skulle ta bra hand om detta barn? Om han är en bedrövlig förälder så skulle förmodligen de andra barnen vara omhändertagna vid det här laget.

    Den lilla piken om att "man kanske måste ha fött egna barn för att fatta" kan man helt bortse från. Man behöver inte ha fött barn för att kunna använda det sunda förnuftet. Jag ser det nog precis som du, det handlar snarare om bitterhet, kränkthet, besvikelse och personligt agg än att någon egentligen är livrädd att barnet ska fara illa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just precis. Det verkar inte finnas fler "argument" än de moraliska.

      Det är sannolikt att älskarinnan inte gillar frun och vice versa. Det behöver inte alls påverka barnet och skall inte påverka barnet. Man får hålla god min, helt enkelt.

      Jag har upplevt samma sak som du. Jag var bonusmamma åt en liten tjej och hennes mamma gillade inte att dottern och jag fick fin kontakt. Hon blev avundsjuk, helt enkelt. Jag gillade inte mamman alls, men det hindrade mig inte att se på dottern som en egen liten person som inte var det minsta ansvarig för sin mammas beteende.

      Jag kan ha missbedömt situationen och Leroy MEN jag kan inte döma ut en pappa på så lösa boliner, som framkommer i kommentarsfältet hos MA. Tex mammans "känslor", hennes fantasier om hur frun kan komma att hämnas på barnet, hur hon blivit övergiven av Leroy, hur hon har fått gå igenom graviditen själv osv.. Allt detta har absolut ingenting, att göra med pappans lämplighet som förälder.

      Jag bryr mig föga om pikar. Jag är van;)

      Radera
  6. Ska man tänka att frun ska behandla barnet dåligt för att det är ett resultat av en för henne otrevlig historia, då måste ju även Leory kunna hysa samma oro gällande styvpappan då. Oro för att han inte ska behandla henne bra för att det inte är hans biologiska barn, kanske känna svartsjuka osv. Nu finns ingenting som tyder på att vare sig fru eller styvfar på något vis skulle behandla barnet illa så jag vet ärligt talat inte vad man bygger den tesen på. Kanske sina egna erfarenheter eller uppfattningar.

    Nej man måste ha ett vridet sinne för att lasta ett barn för vad en vuxen gör.

    Mammans känslor är faktiskt ointressanta som jag ser det. Hon kan vara orolig, bekymrad eller vad hon vill, men det ska aldrig bli ett problem för barnet. Hon ska trots ev känslor se till konkreta fakta och inte sitta och bygga upp möjliga scenarior utifrån egna fantasier.

    Är det någon som skadar barnet, är det en reell risk att barnet far illa grundat på konkreta saker som faktiskt hänt? Finns det då ska man förstås ta upp det, men inte i barnets närhet. Då får man ta upp det med berörda myndigheter om man inte kan vara vuxen nog att ta det med varandra.Men jag har precis som du inte sett att något sånt kommit fram. Jag har inte sett att frun eller Leroy ska ha skadat barnet, hotat barnet, varit elaka mot barnet. Utan allt tycks bygga på mammans känslor. Jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att DET är att skada barnet. Det är snarare ett tecken att man ser till sitt eget före barnets.

    SvaraRadera