Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2012-10-20

Kvinnor censurerar sig själva?

Jag har funderat mycket över kloka Calles inlägg, "Vi måste tala mer om mäns våld".

Calle skriver:
"Läser en artikel i Folkbladet idag om Carin Götblad, före detta länspolismästare i Stockholm som är utsedd till nationell samordnare mot våld i nära relationer av regeringen.

Reagerar genast på rubriken: “Vi måste tala mer om relationsvåldet” Jag säger: “Vi måste tala mer om mäns våld!”

Artikeln fortsätter:
- Den här typen av brott får stora konsekvenser, vi måste växla upp. Ofta handlar det om en långt gången förnekelseprocess, man kan rent av själv vara övertygad om att man inte är skyldig, säger Vilhelm Grevik, kriminalvårdschef i Norrköping.
- Som gärningsman känner man ofta en stor skam och är rädd att barn och jobb ska tas ifrån en, därför förtränger man problemen, säger Carin Götblad.

Hon poängterar att det är en väldigt komplex fråga med två sidor. – Att dels ta avstånd från våldet, men samtidigt ge stöd för att de ska våga få hjälp. Hur ska man få bort skamkappan samtidigt som man gör tydligt att det är ett oacceptabelt beteende? Det är viktigt att kunna prata utan pekpinnar.

Ok. Känslor av skuld och skam är kroppens eget sätt att lära oss vad som är rätt och fel. Gör vi fel mår vi dåligt för att vi inte ska göra om det. Inget konstigt med det. Om du bankar skiten ur din flickvän SKA du må dåligt av det, för det du gör är FEL!

Misshandlar du din fru och ni har barn tillsammans är du förmodligen ingen bra pappa och ska därför förmodligen ha så lite som möjligt att göra med dina barn. Dina barn har rätt till en trygg uppväxt. Missköter du dig så till den milda grad att du blir av med jobbet – skyll dig själv. En får inga parkeringsböter om en inte parkerar fel, liksom."

Calle skriver i kommentarsfältet:

"Jag ser skamkänslor som något bra, det är en naturlig känsla som finns där för att leda oss rätt. Gör vi något fel så känner vi skam för att vi ska göra rätt nästa gång.Det är så det ska vara. Det är ingen känsla vi ska slippa ta ansvar för eller få fly ifrån, det är en känsla vi ska bemöta.

Håller med dig i att samhället fostrar förövare. För i stort sett i alla lägen står samhället på förövarnas sida. Vi ska sluta med det. Vi ska börja lägga skulden där den hör hemma. Om män inte ska erkännas till att vara vuxna människor eller att de inte ska kunna ta ansvar för sina handlingar för att de på något vis är mindre utvecklade, ja då ska de inte heller få rösta, inneha viktiga positioner, köra bil, bli myndiga eller ha eget bankkonto och så vidare. Ska de inte räknas som fullvärdiga medborgare, ja då ska de alla ha en förmyndare (kvinna) som ska ta ansvar över dem. Denna ordning faller på sin egen orimlighet.

Jag tror inte heller på hot och straff. Jag tror också på konsekvenser. Allt vi gör får konsekvenser, så är det. Eller, rättare sagt – så borde det vara. Men så är det inte. Om en pappa mördar sina barns mamma kan han fortfarande få ha vårdnaden om barnen eller ha rätt att träffa dem. Om en man förgriper sig sexuellt på sina barn och mamman försöker skydda dem kan pappan få ensam vårdnad. Om en man misshandlar sin flickvän är det hennes liv som begränsas – inte hans.
En man ska tydligen inte ens behöva skämmas för det han utsätter andra för. Inga konsekvenser där inte. Det är synd om honom som råkar hamna i fängelse – buhu!"

Jag håller med Calle.

Och jag tänker - är det så att vi kvinnor "censurerar" oss själva, när vi talar till och om män, av rädsla att förnedra män, få dem att skämmas eller pga att vi är rädda att framstå, som om vi inte respekterar män?
 
Jag tror det.

Jag kan bara se på min blogg och hur både män och kvinnor, upprörs över hur män i kommentarsfältet får svar på tal, med en härskande/förlöjligande ton som de själva har valt att sätta, som förste man att tala. Få reagerar på hur män som skriver i kommentarsfältet, tilltalar mig, går till personangrepp osv men många har, genom åren, haft synpunkter på med vilken ton jag svarar dessa män och hur jag talar om män, rent generellt. Män generellt, har en hårdare "ton" män emellan i samtal, men kanske förväntar sig män, att när de blir tilltalade av kvinnor, så skall män tilltalas med respekt och med en "mjuk" ton?

Låter det "värre" när en kvinna använder samma tonfall mot en man, som en man använder mot en kvinna? Låter det "värre" när en kvinna vinner en debatt mot en man, drar ner brallorna på en man, avslöjar hans olämpliga beteende, avslöjar hans lögner, ställer honom till svars och därmed får honom att skämmas över sitt beteende?
 
En man som känner skam, blir påkommen och känner sig förnedrad, visar ofta dessa känslor med aggressivitet. Är vi kvinnor rädda för att göra män arga och är vi rädda för att tala om för män, när de har gjort fel?
 
En man som har betett sig illa, måste ju få veta att han har gjort fel? Om vi inte vågar prata ocensurerat om, när och hur män har betett sig illa, får dem att skämmas över sig själva, ser till att de får ta konsekvenserna av sitt uppförande, så lär sig de sig ju inget annat än att män kommer undan med vad som helst? Vi måste SLUTA DALTA med män och börja behandla dem, som de vuxna människor de är! Vi måste kräva av män, samma sak som vi kräver av kvinnor. Detta leder mig också till frågan:
 
Hur uppfostar vi egentligen våra pojkar?

11 kommentarer:

  1. En kvinna som uttrycker sig på samma sätt som en man blir inte väl mottagen. Män accepterar inte att kvinnor uttrycker sig som de själva gör, men inte minst fördömer andra kvinnor de kvinnor som uttrycker sig på ett sätt som kan ses som ett manligt sätt.
    Det är liksom inte riktigt passande tydligen.

    För att göra som män alltid tycker sig ha rätten att göra, dvs tolka det motsatta könets känslor och berätta för dem vad de EGENTLIGEN känner, så är det inte skam de aggressiva männen känner.
    Rädda människor och djur försvarar sig med aggressivitet och det gäller även män.
    Om de inte anser sig tillhöra en alldeles egen biologisk art förstås.
    Den där gamla vanliga mansrollen gör dem rädda för att avslöjas som de småpojkar de innerst inne är.

    Många små pojkar som ännu inte hunnit bli förstörda och få sitt känsloliv förkrympt, är lika gulliga som små flickor. Lika kramiga, blir lika ledsna och har samma förutsättningar att bli hela och kännande människor som flickor. Men det kräver en medvetenhet från omgivningen om de ska få fortsätta ha tillgång till ett brett känsloregister.
    Jämställdhetsarbete börjar ju redan på BB, det vet vi redan. Motståndet ligger i omgivningens önskan att fortsätta göra om små pojkar till begränsade och känslomässigt snöpta individer.

    /Tittarstorm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är så att män inte gillar kvinnor, som uttrycker sig som män gör. Jag tror att män gillar när kvinnor är goa, snälla och mjuka i sina samtal med män, samt visar stor respekt för män och framförallt - lyssnar på mäns åsikter och synpunkter i alla lägen, hur korkade åsikter de än framför.

      Jag hade en väninna i min ungdom som tog väldigt mycket "plats", tyckte min pojkvän. Hon var en lång kvinna, en sån som liksom "syntes" så fort hon intog ett rum, talade ganska högt, gav upp höga råflabb och min pojkvän tyckte att hon var "för gapig". De män som ingick i vår umgängeskrets, som betedde sig värre än så, kallades inte "för gapiga".

      Kanske har du rätt, TS - det kanske är ren rädsla, mansrollen hotas? Kanske en kombo av rädsla och skam?

      Åh, jag minns min lillebror så gullig, kramig och omtänksam han var som liten! Detsamma med min systerson. De når till slut en viss gräns, verkar det som, där de slutar vara sådär gulliga, omtänksamma, känsliga, kramiga och goa? Många män förvandlas till högröstade, sexistiska, dominanta, egostiska besserwissrar, någonstans på vägen? Är det när könshormonerna sätter fart, som denna förändring sker - testosteronet?

      Eller är det helt enkelt pga skillnad i uppfostran mellan pojkar och flickor? Varför förvandlas inte alla män till sexistiska, tröga och gapiga alfahannar om det skulle vara biologiskt?

      Själv var jag arg som ett bi, upp till fyra-fem års ålder men jag fick snabbt lära mig att det inte lönade sig att skrika och gapa, för att få min vilja igenom. Mamma var stenhård.

      Hon har berättat att jag slängde mig på golvet och skrek i affären en gång, när jag inte fick min favorit - räkor i glasburk. Minns du dem, ganska dyra, lite svarvade, smala glasburkar med små räkor? Ja, jag tiggde om räkor som barn - inte godis;).

      Mamma bara gick vidare i affären och låtsades som ingenting. Till slut fick jag ju skämmas, när andra vuxna och barn passerade förbi mig, där jag låg på golvet, vrålade, grät och sparkade. Jag blev förmodligen också rädd att jag inte skulle hitta mamma igen och fick ju till slut resa på mig, högröd i ansiktet av skam och lomma efter henne, snyftande och med svansen mellan benen;). Det blev inga räkor.

      Mamma gjorde likadant med brorsan, med skillnaden att han ändå fick det han ville ha i slutänden. Ännu en skillnad, är det här med lögner. Jag blev korsförhörd, när mamma misstänkte att jag ljög om något, hon gav sig inte förrän hon hade fått mig att erkänna. Där kan jag se, att hon var slappare med brorsan. Hon tog inte diskussionen fullt ut med honom, utan släppte allting, innan han hade erkänt sin lögn och bett om förlåtelse.

      Radera
  2. Apropå barnuppfostran, läs "Manspanelen" i Expressen svarar en pappa.
    Pappan anser att barnen kränksxav att mamman inte tar med barnen å stan att fika och shoppa.
    De kränks av att mamman "inte låter dem åka till sina kompisar".
    Och de kränks också av att mamman inte låter dem bjuda hem sina kompisar, av hänsyn till mormor och morfar.
    Hela "msnspanelen" ställer sig bakom och anser att också att mamman kränker sina barn, men att hon också kränker pappan genom sitt agerande.

    Själv fattar jag ingenting av det som tydligen är så uppenbart för grabbarna i panelen.
    Kan nÅhlin här kanske förklara vari dessa kränkningar består?
    Eller stämmer min misstanke om att vi bara ser ännu ett utbrott från kolkektivet Vita Kränkta Män.

    /Tittarstorm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han skriver att mamman "psykar" och "kränker" barnen och som exempel tar han upp att hon vill åka ensam till stan och fika och att hon inte vill att barnen skall ha barnkalas när barnen fyller år, pga mormor och morfar? Vad betyder det?

      Det är väldigt knapphändig information, för att kunna göra någon slags bedömning, tycker jag? Någon "kränkning" eller "psykning" av barnen, med den info som ges, ser jag inte att mamman gör sig skyldig till? Hur pappan skulle bli kränkt, av att mamman vill åka ensam till stan, utan barnen, förstår jag verkligen inte?

      Vad hindrar pappan att åka ut på stan med barnen? Jo, då får pappa "äta skit", säger han. Låter som en klar överdrift och han kanske är en sån där man som alltid måste överdriva allt in absurdum? Lite hysteriskt, kan jag tycka.

      Marcus Birros svar:
      "I vårt upplysta, jämställda land är det nästan kriminellt att som man berätta att kvinnor, mödrar, kränker barnen. Det kan dessutom vara svårt för män och fäder att få rätt i rättsliga instanser. Detta är något som alla feminister, av båda könen, borde göra till sin fråga."

      Jag säger som antifeministerna brukar säga:
      Kriminellt för män att berätta att mammor kränker sina barn? KÄLLLA PÅ DET??!!!
      Svårt för män att få rätt i rättsliga instanser? KÄLLA PÅ DET???!!!

      Vi vet ju att 92% av alla separerade föräldrar har gemensam vårdnad om barnen. Vad menar Birro med "rättsliga instanser". Tycker han att mamman skall polisanmälas för att hon vill åka till stan och fika, utan barnen?

      Och som vanligt hamnar väldigt många mansproblem på oss feministers/kvinnors axlar, att lösa åt män? Som om vi inte har tillräckligt med mansproblem att lösa med pedofili, mäns sexualbrott, mäns våld, mäns handel med kvinnor och barn i trafficking och prostitution? Nu skall vi se till att pappor kan polisanmäla mammor också för att mammor vill åka till stan och fika?

      Radera
    2. Länken: http://www.expressen.se/halsa/vad-gor-jag-nar-hon-kranker-vara-barn/

      Radera
  3. Vad Götblad gör är att hon förnekar att strukturellt våld som riktas mot kvinnor. Det är ett globalt problem som tar sig olika uttryck bla genom misshandel i en relation.
    Det är ingen handling som uppstår i ett vakuum utan hänger med allt annat strukturellt våld mot kvinnor.
    Kan man inte tala om det i de termerna kan man lika lägga ner det arbete hon är satt att utföra eftersom hon inte begriper vad hon sysslar med ändå.

    Kate Millet skriver i sin bok Sexualpolitiken:

    "För att kunna överleva eller avancera tvingas kvinnor ständigt att söka godkännande hos de män som har makten."

    Tyvärr är det ofta det som har hänt innan kvinnor befordras idag. Vi ser det i media. i politiken och även inom rättsvårdade mydigheter som polisen är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förnekelsens retorik förs i alla frågor, där barn och kvinnor är utsatta och inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

      Självklart går det inte att göra någonting åt mäns våld, om vi inte talar klarspråk utan måste censurera debatten, av rädsla för att trampa män på tårna.

      De kvinnor som har tagit sig fram i maktpositionerna, är förmodligen duktiga på att stryka män medhårs. Därför belönas de.

      Radera
  4. Förresten apropå dessa mammor som alltid gör fel. Läs My Vingrens inlägg
    http://myvingren.se/?p=860

    Ha, ha, som klippt och skuret ur mansmedia.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahah! Heja My! Hon sätter pricken över i.
      Det där skitprogrammet, "Par i terapi" råkade jag titta på en gång. Det var förfärligt. Jag insåg att det bara var ännu mer propaganda för att få kvinnor att stanna hos skitstövlar till män. Heteropar har det tungt i sina förhållanden, så pass att till och med alla skattebetalare måste betala notan för deras familjerådgivning.

      Radera
  5. Nej Götblad är inte medveten om det strukturella våld som riktas mot kvinnor. Eller så vågar hon inte nämna det.
    Jag tror hon kan fixa till sitt uppdrag ändå, det är en organisationsfråga det handlar om. Hon kommer säkert att ha samarbete med dem som vet vad handlar om och som kan informera henne om och när det behövs.
    Problemet är att hon uttalar sig i termer där hon jämställer våld mot män med det strukturella våldet. Och att hon uttalar sig åt de misshandlande männen som om det är dem som lider av våldet de utsätter andra för. Om dessa män skulle vara så skamfyllda som hon påstår så skulle de inte återfalla i brott och vi skulle få se gråtande ångerfulla män i våra rättssalar som inget hellre vill än att få hjälp med sin våldsamma läggning.
    Vi vet alla att det inte är så det ser ut!

    Vilken tur att jag valt bort terpiprogrammen! Jag trodde de visade parterapi men det verkar som hela familjen är involverad, utan att vara närvarande dock.
    Morsor kan man tydligen kasta hur mycket skit dom helst på. Den där offentliga smutskastningen av mammor borde ge upphov till till brytningar mellan vuxna människor och deras mödrar. De utpekade mammorna uppskattar den nog inte.
    Vilken jävla usel terapeut!

    /Tittarstorm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi ser få av dessa familjeterrorister i våra domstolar, som erkänner sina brott, är ångerfyllda och ber sina offer om förlåtelse samt vill ha hjälp med sin psykiska störning. Detsamma med sexualbrottslingarna.

      Istället ser vi män som ljuger sig blå i ansiktena, som är kaxiga, skyller på offren, kallar sina offer "psykiskt sjuka" och frias. De fortsätter med nästa kvinna, nästa och nästa.

      Stackars kvinnor som går till den här typen av familjerådgivare och intalas att det alltid är mest synd om deras män och att allas mammor bär skuld till att deras förhållanden inte fungerar.

      Radera