Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2012-03-02

Pappa-fjäsk

Det är ju lite lustigt det här, när en man och en kvinna bestämmer sig för att skaffa barn?

Mamman är den som förväntas lämna sitt arbete och ta hand om barnet och vara föräldrarledig. Det är mycket förståeligt, eftersom mamman har burit på barnet i sin kropp, fött barnet ur sin kropp och också är den som har barnets mat i sina bröst. Mamman är den som, åtminstone initialt, är livsviktig för barnets överlevnad.

Mamman är också den som ensam tar de fulla ekonomiska konsekvenserna av att paret har bestämt sig för att bli föräldrar. Beroende på hur länge hon kan och vill stanna hemma med barnet, så förlorar hon inte bara lön, utan hon kan också förlora alla sociala skyddsnät, tex SGI, a-kassa, pensionsunderlag mm. Mamman "betalar" alltså ensam för barnets omvårdnad, hon tar den fulla ekonomiska "smällen".

Mamman är också den som stannar hemma när barnet är sjukt, vabbar. Mamman är också den som oftast sköter alla kontakter med dagis, fritids och skola. Mamman är också den som ansvarar för det mesta som händer i barnets liv. Man kan säga att mamman är projektledare för barnet. Mamman håller reda på läkarbesök och tandläkarbesök. Mamman är den som håller reda på när barnets kompisar har kalas och ser till så att barnet får med sig en present till födelsedagsbarnet. Mamman ser ofta till så att barnet får i sig näringsriktig, regelbunden och varierad kost. Mamman sköter ofta tandborstning, läxläsning och håller koll på när gummistövlarna har blivit för små, när ny vinterjacka måste inhandlas och köper in nödvändiga hygienartiklar och medicin till sitt barn. Mamman köper en blomma till fröken på skolavslutningen. Mamman jobbar deltid för att hinna med barnet. Med mera, med mera.

För många, många barn (och vuxna) är mamma den viktigaste personen i deras liv.

Vad gör då pappan, undrar man? Ja...? Det är lättare att tala om vad pappan INTE gör.

Pappan vill, trots allt daltande med jämställdhetsbonusar och annat, inte vara föräldrarledig med sitt barn. Pappan vill inte heller vara hemma med sitt barn, när barnet är sjukt. Pappan jobbar lika mycket som innan han blev förälder, i vissa fall till och med mer. Pappan förlorar varken lön, a-kassa, SGI eller pension, som mamman gör. Tvärtom så jobbar han och står i och har alla möjligheter att göra karriär och få en god framtida löneutveckling, sjukpenning och pension. Pappan "hjälper till" med sitt barn, han är "barnvakt". Pappan lever sitt liv, nästan som innan han valde att bli förälder.

När föräldrarna sedan går skilda vägar, får pappan gemensam vårdnad om sitt barn. Man kan ju undra varför man tror att pappan helt plötsligt skall visa intresse för sitt barn?

Tänk, pappor behöver inte prestera så mycket, de bara "får" tilldelat sig förmåner, utan minsta ansträngning?


Som om inte detta vore tillräckligt generöst mot pappan, så låter han oftast barnet bo på heltid hos mamman. Varför skall han ha gemensam vårdnad, när han ändå bara vill umgås med sitt barn varannan helg?

Som om inte detta vore tillräckligt generöst mot en pappa som inte har ansträngt sig nämnvärt för sitt barn, så behöver han bara betala cirka 25% av sitt barns "kostnader" mellan 0-18 års ålder. Eftersom ett barn kostar i runda slängar 1 miljon kronor att föda upp, så innebär det att pappan "sparar" närmare en kvarts miljon kronor, per barn. Som mamman istället får betala åt pappan. Utöver vad hon redan har betalat.*

Det är inte undra på att ensamstående mammor är fattiga, i synnerhet som kvinnor också tjänar i snitt 4500 kronor mindre än män, per månad?

Som om detta inte vore tillräckligt absurt generöst mot pappor, så vägrar många pappor att betala en endaste krona för sina barns försörjning. Pappor har nämligen enorma skulder till Försäkringskassan, som är de som istället, har fått försörja pappornas barn.

Men pappor är inte nöjda - de tycker sig ha "rätt" till ännu mer, innan de ens har börjat prestera.

Pappor skriker nu om att de vill ha delat barnbidrag, trots att de tar långt ifrån det halva ekonomiska ansvaret för sina barn. Pappor skriker nu om att de inte tänker låta sig "tvingas" till att vara föräldrarlediga. Hur kan pappor ens tycka att det är ett "tvång" att umgås med sina barn? Pappor skriker nu om att de vill ha gemensam vårdnad "per automatik", fastän de inte är gifta med mamman. Pappor skriker nu om att de vill kunna få ett faderskapstest utfört. Pappor skriker nu om att de få pappor (några tusen) som inte får gemensam vårdnad om sina barn, måste få sina "rättigheter" tillgodosedda. ALLA, precis ALLA pappor skall få gemensam vårdnad, tycker tydligen papporna i Papparättsrörelsen? Lämpliga eller ej.

Om jag hade blivit född till man, så hade jag definitivt varit pappa nu. Det verkar vara som att glida fram på en gigantisk räkmacka? Mycket stöd, dalt och fjäsk, utan att ens behöva anstränga sig? Billigt och bra.

Sluta fjäska för pappor och se åtminstone till att de börjar betala för sig innan de får fler rättigheter som de inte har gjort sig förtjänta av! Höj underhållsstödet rejält och se till så att också pappan förlorar delar av det sociala skyddsnätet när han vill att mamman skall vara hemma och sköta hans barn och hushåll. Man kan inte börja ett nytt jobb och inbilla sig att man skall få lönebonus, innan man ens har börjat jobba? Tvinga inte pappor i lag att ta ut sin föräldrarledighet utan se istället till att dra tillbaka förmåner som pappor inte har gjort sig förtjänta av. Tex den gemensamma vårdnaden. Ingen pappaledighet - sorry, ingen gemensam vårdnad.

Snälla...? Börja inte kommentera nu om hur många pappor ni känner som ni tror, är alldeles fantastiska pappor. Jag talar inte om underbara pappa Bosse i Visby nu - jag talar om hur statistiken faktiskt ser ut och om majoriteten av alla pappors, faktiskt, usla engagemang i sina barn.


* Underhållsstödet ligger på 1273 kr/månad x12 månader = 15 276 kr/år x 18 år = 274 968 kr.

Den förälder som har barnet boende hos sig, får alltså själv betala 1000 000 kr - 274 968 kr
= 725 032 kr.

Den som betalar underhåll (oftast pappan) slipper alltså betala hela 225 032 kr, som istället lastas över på den andra föräldern att betala, oftast mamman.
Räkneexempel för min mamma som har tre barn med olika fäder:

Vi tre barn har kostat 3000 000 kronor att föda upp fram till 18 års ålder.

Papporna har betalat 824 904 kronor.

Mamma har alltså ensam betalat 2 175 096 kronor totalt, av vilket fäderna skulle ha betalat yttterligare 675 096 kronor. Utöver detta har mamma förlorat både lön, SGI och pension!! Utöver detta har mamma förlorat pengar när hon har tvingats vabba när vi har varit sjuka. Våra fäder har istället gjort karriär sedan de skaffade barn och är idag höginkomstagare (med undantag för min bio-pappa som har lagt energi på "annat").

Det är inte konstigt att min mamma aldrig har haft några pengar. Det är inte konstigt att våra pappor sitter med både fina bilar, hus och mycket pengar på banken.

Varför har pappor inga skyldigheter alls?

4 kommentarer:

  1. Ang underhållsbidrag. Jag får idag underhållsbidrag för min dotter och kan konstatera att det har ökat med 100kr sen min mamma fick det för mig för snart 20 år sen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju inte klokt??
      Alla andra kostnader har ökat under de senast två decennierna men inte underhållsstödet. Hur är det tänkt att barn i Sverige skall kunna överleva med bara en förälder som tar sitt ekonomiska ansvar?

      Svaret är: det är inte tänkt att föräldrar (läs kvinnor) skall vara ensamstående. De görs så uppenbart beroende av en man för sin och sina barns försörjning. Inget nytt i och för sig, så har det sett ut i alla tider.

      Radera
  2. Helt rätt. Barnen bör bo växelvis efter en separation så att ansvar och kostnader fördelas lika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr har det visat sig att det finns stora svårigheter för föräldrarna att fördela ansvar och kostnader, trots växelvist boende. Ansvar och kostnader måste även fördelas mer rättvist mellan de föräldrar som fortfarande bor ihop.

      Radera