Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2011-10-16

Egoistiska kvinnor

Jag, min mammas väninna och en väninna till mig, som lever som singlar, har fått höra att vi har "blivit egoistiska" av att leva utan män. Jag vet inte hur vanligt det är att folk anklagar singelkvinnor och singelmän för att vara "egoistiska"..?

När min syster anklagade mig för detta, så ifrågasatte jag förstås vad hon menade med att jag skulle vara en "egoist" eftersom jag är en person som alltid ställer upp på mina nära och kära i den mån jag kan och har möjlighet. Hon svarade att jag var "för egoistisk för att kunna leva med en man". Underförstått, naturligtvis, att om jag inte förstår att pyssla om, vara omhändertagande mot och sköta om en mans vardag så är jag en "egoist".

 Jag undrar vad min syster i så fall kallar mannen i relationen? En man som förväntar sig eller till och med kräver att jag som kvinna ska sköta om hela hans vardag, hans hushåll, hans barn och hans sexualitet - är det inte i själva verket HAN som är "egoisten"..?

*Är man egoistisk, som kvinna, när man sköter sig själv och oegoistisk, som man, när man förväntar sig att andra skall "sköta om" en?*

 
Som ni vet, har jag varit "mansvakt", inte barnvakt, i en vecka nu.

 
Det handlar om en manlig "släkting" som har drabbats av psykisk sjukdom och därför inte klarar av att bo ensam. Jag är så egoistisk att jag har följt med honom på möten med psykvården på min arbetstid, skrivit brev och stött på för att han skall få den vård som jag anser att han är berättigad till och därtill öppnat mitt hem för honom att komma och gå i lite som han vill. Han bor för närvarande, 35 år gammal, gratis hos sin egoistiske mor eftersom hans oegoistiske far uttryckligen har sagt ifrån att "här hos mig kan han INTE bo!".

 
Hans mor skulle nu åka utomlands och få lite välbehövlig semester i en vecka och eftersom min släkting inte klarar av att vara ensam, så var jag så egoistisk att jag erbjöd honom att bo hos mig. Hans oegoistiske far erbjöd honom inte att bo hos honom.

 
Den gångna veckan har givit mig en slags "deja vu" i hur det är att, som kvinna, dela sin vardag med en man. Minns att jag har varit singel i sju år och är van vid att sköta mig själv, göra det jag vill för stunden och komma och gå som jag vill. Jag är van vid att inte behöva anpassa mig efter någon annans vilja och behov.

 
Det jag beskriver nedan har egentligen inte så mycket med min manlige släktings psykiska sjukdom att göra. Det jag beskriver nedan är ett manligt beteende, som jag mycket väl känner igen från mina tidigare samboskap med män. Jag har däremot haft stort överseende och tålamod med min manlige släktings beteende under veckan pga det faktum att han är sjuk.

 
Hur har då mitt, i normala fall ganska välordnade liv som singelkvinna, förändrats under den gångna veckan?

 
1. Jag har blivit ett välkänt ansikte i livsmedelsbutiken i den lilla by där jag bor. Jag har nämligen fått ägna dubbelt så mycket av min "fritid" åt att gå och handla. En liter fil som i normala fall varar i en hel vecka för mig som singel, har t.ex tagit slut efter bara två dagar.

 
När filen har varit slut till frukosten har jag sett den där välkända, manliga, nästan lite anklagande minen i min släktings ansikte och hört honom säga "filen är slut". Som om det vore mitt jobb att se till att det flyger in fil i kylskåpet så fort han har druckit upp den eller att det i alla fall är mitt jobb att, då han "påmint" mig om att filen är slut, komma ihåg att handla hem ny fil. Han verkar inte ens ha tänkt tanken att själv gå ner till affären och köpa det som fattas honom.

 
2. Mitt "mat- och hushållskonto" har tredubblats under veckan om jag räknar in toapapper, tandkräm, duschtvål, diskmedel, vatten och el. Min manlige släkting har låtit egoistiske mig betala allt, utan att skämmas.

 
3. Min släkting kan ligga och sova till 15.00 och längre på dagarna. Jag har låtit honom göra det vissa dagar, för att jag skall få någonting gjort. När han har sen har vaknat framåt eftermiddagen, har han ställt frågan "har du ätit frukost än?"

 
Jag hade önskat att denna fråga skulle följas av en kommentar från honom i stil med "jag tänkte nämligen göra en omelett - vill du ha?" men det var naturligtvis inte min manlige släktings tanke. Hans tanke var snarare "har du ätit frukost ännu eller ska jag behöva duka fram frukost åt mig själv?"

 
4. Min manlige släkting tror att porslin har ben. Han lämnar nämligen bara sin tallrik, sina bestick och sitt glas på bordet när han har ätit klart maten som jag har lagat. Han måste tro att dessa "går" in i diskmaskinen på egen hand?

En dag var jag så egoistisk att jag också lämnade allt porslin på köksbordet och väntade i nästan ett helt dygn på att han skulle duka undan. Jag förlorade - han vann. Jag stod förstås inte ut med att se tallrikar och grytor på köksbordet, fyllda med gamla matrester, utan plockade undan detta medan han låg och sov länge en dag. När han sent omsider äntligen vaknade, undrade han "vad jag hade gjort hela dagen?"


5. Min manlige släkting förstår inte hur han ska föda sig själv. Han tror att det räcker med orden "jag är hungrig" för att maten skall hamna på bordet. Om jag själv yppar orden "jag är hungrig" så brukar egoistiske jag fylla på meningen med "jag tänkte fixa lite mat - vill du också ha?" Så tänker inte min manlige släkting. Han tänker "jag är hungrig, vad ska du laga åt "oss"?".

 
Efter att jag under några dagar hade skött all matlagning, dukning och disk, började jag känna mig fastkedjad vid spisen, kylskåpet och diskmaskinen. Dubbelt så mycket mat skulle lagas, dubbelt så mycket mat skulle handlas hem och dubbelt så mycket porslin skulle diskas. Mitt fritid kändes helt plötsligt mycket begränsad. Mitt en gång så prydliga hem såg ut som en rövarkula.

 
När jag stod och lagade mat åt honom en dag, talade han med sin mor i telefonen. Hon undrade vad jag lagade för mat åt oss och jag hörde honom, till min stora förvåning, svara: "kyckling, kyckling, kyckling igen, suck..".

 
Han ville låta sin mamma förstå att han var trött på "all" kyckling som jag "bara" lagade åt honom. Mitt egoistiska jag ville slänga stekpanne-jäveln i huvudet på honom. Mitt underbara förlåtande jag, sa till mig själv att ha förståelse för och tålamod med denne sjuke man.

 
En annan dag talade han i telefon med en manlig vän. Då hörde jag honom istället skryta om hur "ompysslad" han blev av mig. Den manlige vännen sa lite föraktfullt "och så låter du HENNE laga all mat åt dig också, fy fan.."
Min manlige släkting bara garvade förnöjt och svarade: "ja, hon är toppen, NBT, vilken kvinna, hon är helt fantastisk!"

 
*Hit med stekpanne-jäveln!!*
 
6. Allteftersom veckan led, blev jag tröttare och tröttare och mer och mer irriterad. Inte bara psykiskt trött utan fysiskt. Min manlige släkting snarkar nämligen högt, nätterna igenom. Detta fick mig att tänka på hur min egoistiske mamma har det, som har tvingats sova med öronproppar varje natt i tio års tid, för att överhuvudtaget få en blund i ögonen.

 
7. Min manlige släkting skäms inte för sig direkt. Han klampar på som en ångvält utan att reflektera över sitt eget beteende eller om han trampar på någons tår eller livsutrymme. Han tar plats och förväntar sig att få "komma i första hand", så att säga.
Häromdagen förklarade jag för honom att jag "i alla fall inte skulle vara hemma från jobbet före klockan 16.00. Jag ringer på vägen hem". Klockan 16.15 började han ringa frenetiskt på min mobil. Jag förstod att han var hungrig och längtade efter att jag skulle komma hem och se till så att han fick föda genom halsen, ner i sin mage. Klockan 17.00 hade han ringt sex gånger på mobilen. Mycket riktigt, när jag ringde upp honom på vägen hem så sa han i nästan anklagande ton att han "var vrålhungrig nu! Jag skulle ju varit hemma för en timme sedan..?!"

 
8. Under veckan som har gått, har min manlige släkting också försökt göra mig uppmärksam på mitt utseende vid ett flertal tillfällen. Jag var hos frissan häromdagen och då hävdade min manlige släkting att jag "hade blivit jättesöt." En annan dag frågade han mig om jag hade borstat håret..? Det hade jag inte. Han påpekade att det var lite "rufsigt därbak" när jag hade legat och sovit och att jag kunde låna hans borste om jag ville..? "Nej, det behövs inte, svarade jag, jag bryr mig inte om håret är rufsigt därbak."

 
En annan dag undrade han om jag "var blyg för honom" eftersom jag undvek att byta om framför honom. Jag frågade "vadå, varför vill du se mig naken?" Han blev lite generad över min fråga och svarade stammande att han menade att det inte fanns någon anledning för mig att skyla mig för honom när jag bytte om. Jag "behövde inte vara blyg", sa han. Jag svarade att jag inte är ett dugg blyg men att jag inte förstår varför jag skulle visa upp min nakna kropp för honom eller varför han skulle ha intresse av att se den..?

 
Häromdagen tog han saken i egna händer och öppnade helt sonika dörren till badrummet när jag hade duschat. Jag var, som tur var, både färdigduschad och påklädd. Från den dagen låste jag dörren om mig, vilket jag inte trodde mig behöva göra i mitt eget hem. Jag trodde om människor att de är försiktiga med att klampa in på toaletter när de ändå vet att det finns folk därinne. Så gör jag t.ex hemma hos syrran. Jag stövlar inte bara in på toaletten, även om den är olåst, när jag VET att hennes man är därinne.

 
Igår kväll åkte min manlige släkting hem till sin egoistiske mamma igen. Jag ägnade hela lördagskvällen åt att "städa ut" honom. Dammade, dammsög, torkade golvet och tvättade. Det slog mig att jag alltid har "städat ut" också mina män, av någon anledning..?
Jag har haft flera distansförhållanden som har inneburit att jag och mina män har åkt till varandra varannan helg. På söndagen när de har åkt hem till sig, så har jag alltid "städat ut" dem. Jag tror att det beror på att jag tycker att de gott kan få leva i den svinstia de själva har varit med och skapat och inte heller har visat sig vara villiga att åtgärda.
När jag sen har "blivit av" med dem, har jag återställt mitt hem så som jag själv vill ha det. Rent, snyggt och trivsamt och där ingen annan än jag grisar ner.

Min manlige släkting berättade förresten också hur han hade "förnedrat" två av sina ex när han var yngre. Han hade nämligen legat med två av dem på samma dag "för att hämnas".
Jag frågade vad hans före detta flickvänner hade tyckt om det och då svarade han att han aldrig hade berättat det för dem. Jag undrade förstås hur tjejerna då blev "förnedrade" när de inte ens visste om varandra..? Min manlige släkting svarade att det var mest för "hans egen skull" och att han i alla fall "kände det som att han förnedrade tjejerna". Jag frågade om han inte tyckte att han förnedrade sig själv och om han inte kände sig äcklig av att stoppa snoppen i två olika kvinnokroppar på en och samma dag..? Han tittade förvånat på mig. Den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit honom.
 

Jag vill poängtera att jag tycker mycket om min manlige släkting. Vi kan prata om det mesta och de flesta av er kvinnor därute skulle nog kalla honom "en mycket fin man".
Han har många goda sidor men lider samtidigt av det som jag uppfattar som ett vanligt förekommande manligt hybris, där män inbillar sig att kvinnor skall jobba gratis åt dem och att kvinnor också måste uppleva detta arbete som givande på något sätt.

 
De av oss kvinnor som inte gör det, inte ser själva "vinsten" med att jobba gratis åt en vuxen man och dessutom ogillar det, kallas ibland "egoister".

 
Jag kommer att tänka mig noga för nästa gång, innan jag ställer upp som mansvakt igen. Det är både för dyrt, för otacksamt och för psykiskt och fysiskt påfrestande för kvinnliga egoister som mig. Tack och lov att det bara var en vecka.
Här har jag skrivit mer om hur kvinnors vardag med män, kan se ut:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar