Bloggen är flyttad

BLOGGEN ÄR FLYTTAD HIT:
http://noboytoy.wordpress.com/

2011-10-28

Du borde veta bättre!

Jag älskar att studera människor och människors agerande i alla möjliga sammanhang. Jag älskar att studera framför allt män och kvinnor som lever tillsammans.
När jag har studerat färdigt, så går jag hem och reflekterar över vad jag har sett. Tänker..

Idag har jag bl.a tänkt på gubbar i trafiken. Jag mötte nämligen en osympatisk gubbe i trafiken igår som, när jag råkade "stå i vägen" för honom, hängde sig på tutan och viftade irriterat för att markera sitt missnöje.

Gubben trodde kanske:
1. Att jag inte förstod att jag stod illa till med bilen?
2. Att jag skulle flytta mig fortare ur "hans väg" om han slängde sig på tutan och argt viftade med sin hårige näve?

Gubbens lilla tant satt bredvid honom i passagerarsätet och skämdes över honom. Det uppstod en diskussion om hans beteende, såg jag. Jag gjorde mig nämligen ingen brådska att flytta på mig.

Då slog det mig att det alltid är dessa sabla gubbar i trafiken som förstör för alla oss andra! Jag har kört många mil bil i mina dagar, men jag har ALDRIG någonsin stött på en ilsken tant eller kvinna som har viftat, fäktat, svurit, pekat finger och allt vad de nu håller på med, dessa ilskna gubbar i trafiken.

Jag har tänkt på en annan sak också. Nämligen uttrycket "du borde veta bättre!"
Som barn och storasyster, har jag fått höra detta ett antal gånger i mitt liv från mamma och styvpappa Olle.
När lill-syrran blev för jävla jobbig, så utnyttjade jag mitt mentala försprång och retades med henne, lurade henne osv.

Ja, ni kan ju tänka er diskussionen som uppstod?:

Mamma: "men NBT vad har du nu gjort?? Din lillasyster är jätteledsen!"
Jag: "jamen, det var hon som började, hon gjorde si och så..!!"
Mamma: "du är äldst och du borde veta bättre!"

Sen var diskussionen liksom slut. Allt var mitt fel, eftersom jag var äldre, "klokare" och borde veta bättre.

Det här känner jag igen även från mitt vuxenliv. Jag upplever det som att det förväntas av kvinnor att vi alltid skall vara mer resonabla, ärligare, förnuftigare, snällare, mer rättsskaffens och klokare än män. Jag upplever det som att kvinnor aldrig får sänka sig till en mans nivå. Då straffas nämligen kvinnan.

Jag kan ta ett, av otaliga, exempel från mitt arbete. Jag hade, någon gång på 90-talet, en manlig kollega som spred dålig stämning omkring sig, främst hos oss kvinnliga medarbetare. Mannen var en knapp medelmåtta på jobbet och kände förmodligen frustration över detta. Han gick omkring och pikade oss kvinnor på jobbet med kommentarer om vårt utseende, vikt, intelligens osv.
Han försökte också få mig och andra att berömma honom, få oss att uppmärksamma när han gjort något, i hans egna ögon, alldeles outstanding. Kort sagt - han skröt om sig själv och sina "bedrifter" på arbetet, samtidigt som han försökte trycka ner oss andra. Få det att låta som att han hade gjort något alldeles i särsklass avancerat, något som vi kvinnor förstås aldrig skulle klara av.
Jag höll masken som alla andra och lät honom hålla på i närmare ett års tid med detta. Sen brast det.
På en julfest för ett antal år sedan vräkte han ur sig, till en av våra lite äldre kvinnliga medarbetare, att hon "var en psyko-kärring". Nu tror ni att jag rusade upp från stolen, välte hela bordet i ren ilska, gav honom en välförtjänt rak höger och knäckte näsbenet på honom...?
Nänä, jag är betydligt mer raffinerad än så och mycket väluppfostrad.
Jag sa till min manlige kollega, i lugn och sansad ton:

- "Chrille, det råder inget som helst tvivel om vem det är som är "psyko" på den här arbetsplatsen."
Det blev helt knäpptyst runt bordet. Chrille fick inte fram ett ljud och jag tyckte mig till och med se att underläppen började darra lite på honom.

Någon fann sig och började babbla lite sådär hysteriskt som man kan göra ibland, för att få slut på den pinsamma tystnaden och vi fortsatte festen. Så långt, allt väl.
Efter ett par dagar blev jag inkallad till chefen för "samtal". Det visade sig att den här mesen till man, hade sprungit till chefen och klagat över att han hade "tagit mycket illa vid sig av min kommentar".
Kan ni förstå att chefen tyckte att JAG skulle "tala ut med Chrille" och be honom om ursäkt!?!? Jag svarade att jag tyckte att Chrille istället borde gå till Lisa och be om ursäkt för att han hade kallat henne "psyko-kärring".
Chefens svar:
-"jo, ja, det har han gjort men, du vet ju hur han är, Chrille..? Han menar inget illa, han bara är sån. Han hade ju fått lite för mycket innanför västen också. Släpp det nu och strunta i vad han säger hädanefter."

Jag bad naturligtvis inte Chrille om ursäkt. Han kikade surt under lugg på mig, som den vuxenbebis han är.


Voffo är det på detta viset? Hur kommer det sig att Chrilles beteendestörning på arbetsplatsen, blev mitt problem? Hur blev jag inblandad? Var det min sak att ha överseende med Chrilles förolämpningar mot oss andra och varför? Var det min sak att "veta bättre" än att säga emot stackars lille Chrille-man, som tydligen måste tassas på tå för? Är inte lille Chrille en vuxen man som måste lära sig att uppföra sig som en, om nu inte mamma har lärt honom det från början?

Förväntades det av oss kvinnliga anställda, att alltid svälja Chrilles förolämpningar så att han kunde fortsätta att mobba oss ifred, utan mothugg? Hur länge var det tänkt att det skulle fortgå?
Borde vi kvinnor veta bättre, än att sänka oss till Chrilles låga nivå?

Jag menar, Chrille fick äntligen ta konsekvenserna av sitt agerande och efter tillfället med julfesten, vågade Chrille knappt andas i min närhet.

Han borde väl veta bättre än att göra just det..?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar